En liten Uppdate!
Som ni säkert förstått så har jag slutat blogga på denna blogg, och har inga planer på att skriva en till novell. Dock så har jag en ny blogg som handlar om mitt personliga liv, vad som händer i min vardag och så vidare. Hoppas att ni kolla in den, skulle bli jätteglad och det skulle värma mig.
KLICKA HÄR FÖR ATT KOMMA TILL MIN BLOGG
Hoppas vi ses där
Kram Fanny :)
Ps. Visst är Justin så himla mycket sexigare nu för tiden, jag diggar verkligen 'Boyfriend' ;)
Never Let You Go - Kapitel 10
Jag tittade på alla människor. Amanda och mamma satt på bänken längst fram. Mammas arm låg runt Amandas axlar. Jag ångrade mig, varför hade jag sagt att jag kunde hålla i talet? Jag skulle aldrig klara det, det gjorde för ont. De tittade på mig, hennes mormor och morfar, hennes bästa kompisar. Väntade på att jag skulle säga något, jag öppnade munnen, men det kom inga ord. Jag tog ett djupt andetag, mina händer darrade och jag visste inte var jag skulle göra av dem. Jag stoppade dem i kavajens fickor och tog ett sista djupt andetag, tog mig samman och började prata.
"Jag vill tacka alla för att ni kom idag. Alla som sitter här inne, kände Nathalie väldigt bra. Hon var en underbar människa, hon fick oss alla att skratta och gråta. Fick oss att vilja hoppa från ett berg men samtidigt alltid vara vid hennes sida. Alla här inne älskade henne djupt. Jag tänkter inte stå här och prata om Natta, jag kommer aldrig klara det, vi vet redan hur hon var. Och vi kommer alltid att älska henne för den hon är. Hon tog många dåliga beslut i livet, och ett av dem ledde henne hit. Men jag hoppas innerligt att hon får det bra där hon är nu, och att hon äntligen finner fri och blir lycklig. Tack!"
Jag gick av scenen och ut ur kyrkan. Jag orkade inte mer.
Tack allihopa! Jagg vet att den inte slutade jättebra och att den slutade ganska sorligt. Men tack för allt stöd och support. Jag kommer inte att göra en till Justin Bieber novell, men jag ganske gör en novell som inte handlar om någon kändis utan bara påhittade människor och storys. Jag uppdaterar er om det isåfall och länkar.
Kram Fanny :)
Never Let You Go - Kapitel 9
Mitt hjärta bultade hårdare och hårdare för vaje sekund som gick. Jag hörde fotstegen komma närmare och jag greps av panik. Jag kunde inte kontrollera min kropp, eller mina rörelser. Min hand sköt upp garderobs dörren så hårt jag kunde och jag hörde att det slog emot något. David förmodar jag. Jag slutade att andas en sekund och tittade sedan på Natta som satt med händerna för munnen. Jag reste mig upp och kikade sakta ut ur garderoben, där på golvet låg David, jag kunde inte tänka klart, och kunde inte avgör om han var medvtslös eller död. Helst hoppades jag att han skulle vara död. Jag tog Nattas hand i min och visade henne att hon skulle vara tyst. Vi smög tyst ut ur rummet och ner för trappan. Ingen där nere hade märkt vad som hänt, utan alla festade på som vanligt. Vi stog som frastfrusna och lyssnade efter minsta lilla ljud från övervåningen, men det var omöjligt att höra pågrund av musiken. Jag tittade upp mot trappan och såg till min fasa ett par ben ta sig ner för trappan. Natta hade upptäckt samma sak och grep hårdare om min hand. Jag drog med henne in i massan av folk som dansade, sedan sprang jag mot dörren. Jag slet upp den och försökte hitta en plats vi kunde gömma oss på. Då såg jag den lilla friggeboden som stog på tomten. Där inne hade jag och Natta lovat varandra att vi skulle vara vänner för alltid. Jag såg på Natta och såg att hon hade fått samma idé som jag.
Det var mörkt i den lilla boden och det fanns ingen lampa att tända. "Aj" Jag råkade trampa henne på foten. "Förlåt" Hon började att skratta och jag kände hur något varmt pressades mot mina läppar. Nattas tunga var helt plötsligt i min mun, och jag blev helt stum. Hon hade aldrig kysst mig med sådan glöd förut. Jag kände hur en eld tändes i mig och framförallt i mina byxor. Jag visste att Natta kände samma sak, och jag blev nervös och backade rakt in i väggen. Mina ögon började att vänja sig vid mörkret och jag kunde urskilja Natta i mörkret. Hon kom närmare mig och kramde sedan om mig. "Det är okej", viskade hon i mitt öra. Hon drog av sig sin tröja och sedan min. Jag gjorde inget motstånd, jag ville ju detta. Helt plötsligt stog vi där, nakna framför varandra. All min nervositet släppte när jag såg på Natta, hon var så vacker. Jag grep tag i hennes ansikte och kysste henne lätt på munnen, men det lätta kyssen övergick snabbt till något helt annat. Något mer vilt och upphetsat. Jag drog ner henne på marken och jag låg helt plötslig över henne. "Kondom" Hon stack fram något framför mig och räckte sedan fram den till mig. Vi hade gjort det här i skolan, övat att sätta på en kondom, men bara med en banan. Jag försökte koncentrera mig och finna fokus. Jag tittade på min penis och försökte minnas hur man gjorde. Jag försökte öppna kondomförpackningen men mina händer fumlade och skackade så kraftigt att jag gång på gång tappade den på marken. Natta tog tag i min hand och tog sedan förpackningen ur min hand. "Låt mig" Hon gjorde det med smidighet, öppnade snabbt förpackningen och tog ur kondomen. Hon trädde den sedan över min penis och la sis sedan över mig på marken. Hon hjälpte mig att komma in rätt i henne, hela min kropp skackade och det rann svett ur min panna. De följande minuterna var de bästa i mitt liv, jag hade aldrig i hela mitt liv var med om sådan njutning, vi hade kommit ungefär samtidigt och sedan hade vi gjort det igen och igen. Jag ville aldrig att det skulle ta slut.
Jag hade tagit på mig mina byxor igen och Natta hade tagit på sig min tröja. Hon hade kysst mig lätt på munnen och sedan tittat ut genom boden och sedan signalerat klartecken till mig. Vi hade tillsammans gått tillbaka till festen där de flesta börjat dra sig tillbaka. Vi hade smugit upp på Nattas rum, krypit ner i sängen och sedan somnat efter att ha gjort det en gång till.
Jag vet att jag inte har skrivit på jäääätte länge, men det är vekligen jätte mycket i skolan.
Vad tycks bra/dåligt? Själv tycker jag att det är jättejobbigt att skriva om sånt här, men jag var tvungen att ha med det ändå. Så om det inte är så bra är det för att jag mest ville ha det ur vägen. Nästa vecka blir det nutid :)
Kram Fanny
Brist På Rubrik...
Jag vet att det har varit jättedålig uppdatering sedan skolan början, och det är för att jag har jättemycket plugg nu när jag har börjat åttan och jag vill verkligen satsa på skolan. Jag skriver på nästa kapitel lite då och då så det kommer att komma upp någon gång nästa vecka. Hoppas att ni orkar vänta :) Så länge kan ni läsa lite andra novellbloggar, som min kompis. Tryck här för att komma till hennes novellblogg :)
Kram Fanny :)
Never Let You Go - Kapitel 8
Jag höll min dricka i handen och försökte hålla tillbaka min exaltering. Amanda hade ringt mamma imorse, hon hade sagt att Natta frågat efter mig och efter mycket övertalning från både mig och Amanda, hade mamma gått med på att besöka Natta på sjukhuset. Jag och mamma hade ätit en lunch på McDonalds innan vi hade begett oss mot sjukhuset. Scooter var kvar i turnébussen, tillsammans med Kenny och trots att det skulle bli mycket stress och jobb med spelningen ikväll, hade jag valt att ta hela dagen till att besöka sjukhuset.
Mamma såg sig oroligt omkring efter vi hade stigit av tunnelbanan. Jag var nära på att flera gånger säga till mamma vart vi skulle, men då skulle hon fattat. En kvart senare hade mamma - med hjälp av främmande människor - äntligen hittat till sjukhuset. Mamma såg helt utmattad ut när vi steg in i sjukhusets lobby.
"Nathalie Port"
"Sal 1234" Mannen i receptionen log mot mamma och tittade sedan ner i sina papper igen. Jag var lättad över att det inte var samma kvinna som satte där igår - hon hade säkert känt igen mig.
Mamma sa inte ett ord till mig under resan upp till sal 1234. Jag antog att hon var arg för att vi faktiskt var tvugna att åka hit. Natta satt och åt när vi steg in i sjukhussalen. Hon log mot mig, och Amanda tittade upp från tidningen och kom sedan gående mot oss.
"Vad bra det känns att se dig Pattie" "Skönt att se dig också, Amanda. Hur mår hon?"
"Vi pratar om det utanför" Amanda och mamma försvann ut ur rummet och stängde efter sig. Natta tog en tugga av sin brödbit.
"Hej"
"Hej" Jag gick sakta fram mot henne och satte mig på sängkanten. "Så..." "Så?" "Hur är det?" "Bättre, men ändå inte bra. Om du fattar?"
"Jag fattar." Hon tog en sked soppa.
"Vad var det du ville berätta för mig?"
"Jo, Justin."
"Ja?" Jag var tvungen att ta till all min styrka för att inte hoppa upp och ner i sjukhussängen. Natta tittade osäkert på mig och jag log mot henne.
"Du kommer inte att bli glad..." Hon tittade ner på sina händer.
"Natta... berätta" Jag såg en tår trilla ner för hennes kind.
"Justin jag... jag är..." Hon knep ihop ögonen och tog ett djupt andetag.
"Jag är gravid" Mitt hjärta slutade att slå, tiden stog still och jag kunde inte andas. Det kunde inte vara jag, för jag hade varit borta i två år. Det kunde bara vara en person, en person jag föraktade mest i hela världen.
"Med...?" Hon nickade, men öppnade inte ögonen.
"Jag fattar inte ens varför jag blev tillsammans med honom igen, men när du stack så... allting blev bara fel." Jag tog hennes hand och torkade tåren som nyss trillat ner på hennes kind.
"Och när jag berättade för honom, så... så drog han" Hon började att gråta häftigare och jag började bli rädd att mamma och Amanda skulle komma in. Vad skulle mamma säga?
Jag lade mig bredvid Natta i sängen och drog henne tätt intill mig. Hon lutade sitt huvud mot min axel, hon hade slutat gråta. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde inte säga till henne att allt skulle bli bra, hon var med barn och jag visste att hon inte hade råd eller ens skulle få för sig att göra en abort.
"Har du berättat för Amanda?" Hon skakade på huvudet.
"Hon skulle aldrig förlåta mig, Justin jag vet inte vad jag ska göra, läkarna kommer att få reda på det när de röntgar mig. Vad ska de säga?" Jag slöt mina ögon, vad skulle jag säga?
"Varför skulle du komma till mig?" Fråga kom ut fel och jag visste att Natta skulle bli sårad.
"Jag... jag vet inte" Helt plötsligt rullade Nattas ögon bakåt och hon började att skaka. Jag reste mig upp och tryckte på den röda knappen som satt bredvid Nattas säng. Mamma och Amanda kom inspringade efter två sjuksköterskor. Mamma tog tag i min arm och drog ut mig ur rummet. Jag såg i hennes ögon.
"Justin, vi måste hem"
"Mamma..."
"Det är inget att diskutera" Vi började att gå ut ur sjukhuset med raska steg. Men var femte minut vände jag mitt huvud. Jag visste och det gjorde ont.
Never Let You Go - Kapitel 7
Mamma kom in och väckte mig klockan sju, huvudet kändes tugnt och min kropp kändes som ett ton potatis. Jag steg in i duschen och satte på vattnet. Vattnet var kallt, och helt plötsligt var jag klarvaken. Jag duschade i ungefär tre sekunder och skyndade sedan att klä på mig. Jag tog på mig ett par utslitna jeans, en mörklila tröja och en gul tjocktröja. Jag fönade igenom mitt hår och gick sedan ut till mamma, som satt och drack kaffe i köket. "Hej, gubben. Hur är det?" "Det är bra, Kan du sluta kalla mig gubben i varje menning du säger" Jag hällde upp flingor i en skål och satte mig mitemot mamma. "Jobbig natt?" "Mhm" Jag tog fram en serietidning som låg på bordet - antagligen från igår - och började att läsa.
Jag kände mig död, mitt huvud dunkade och jag var på väg att somna. Förmodligen på väg att bli sjuk också, men försökte att inte tänka på det. Ryan satt bredvid mig och vi skulle labba. "Hallå" Han skackade om mig. "Mår du bra eller?" Jag gav honom en blick. "Ser jag ut att må bra eller?" Han flinade mot mig och tittade sedan back på Chaz och Natta. "Vad hände egentligen igår?" "Vad?" Han tittade på mig och sedan på Natta, typ så att jag skulle fatta. "Fick utegångsförbud" "Utegångsförbud! Men vi skulle ju dra till rampen idag, du lovade!" "Jag vet, men jag får inte. Tro mig jag skulle göra vad som helst för att slippa sitta hemma och läsa en bok" "Läsa? Du läser ju aldrig!" Ms. Norris kom gående bredvid våran bänk och tittade på oss när hon passerade vårat bord. "Ingen, dator, ingen tv och ingen mobil! Jag menar vad ska jag göra i en vecka? Jag får inte ens gå ut utan mamma" "Shit, hårt asså, men varför fick du utegångsförbud" "Du vet David, Nattas gamla kille" Ryan tittade på Natta och sen på mig. "Ja" "Slog ner honom på McDonalds." "Ofta?" Ryan bara gapade, jag nickade och la sedan huvuvet på bänken. "Justin!" Rösten var gäll och kom från Ms. Norris. "Ja" "Om inte jag har helt fel, så brukar man sova på natten i sin säng, och jobba på lektionerna i skolan" "Förlåt" Jag lyfte huvudet och började att labba.
"Justin, vad hände igår?" Natta kom fram till mitt skåp. "Vad menar du?" "Jag försökte ringa, men du svarade inte" "Jag har utegångsförbud, får inte använda mobilen" "Va, men Justin, det var ju inte ditt fel" "Det var jag som slog ner honom Natta" "Men..." "Natta jag orkar inte prata om det. Jag har faktiskt lektion" Natta tittade sorgset på mig, men jag bara gick därifrån. Jag fattade inte att jag kunde göra så mot henne. Skuldkänslorna välde över mig, och klockan ringde. Jag tittade bakom mig och Natta stog kvar där jag hade lämnat henne. Jag vände mig om och gick mot henne. De andra i skolan började att dra sig mot klassrummen, och när jag kom fram till Natta var det bara hon och jag kvar i korridoren. "Justin, du måste gå till din lektion." "Natta jag..." Jag såg tårarna som började trilla ner för hennes kinder. Jag kunde inte kontrollera vad jag gjorde. I vanliga fall skulle jag kramat om henne och sagt att allt var okej, men nu gjorde jag något helt annat. Mina händer grep tag i hennes ansikte och jag pressade mina läppar mot hennes. Hon besvarade mig och hennes armar tog tag i mig. Jag tryckte henne närmare mig och mina händer letade sig in i hennes hår. Alla tankar flög iväg, det var bara jag och Natta som existerade, ingen annan. Helt plötsligt var jag klar vaken. Jag tryckte bort Natta ifrån mig och tittade in i hennes stora bruna ögon. Hon log mot mig och jag log tillbaka. "Så..." Min röst var en viskning. "Så...?" "Är vi... är du och jag... du vet...?" "Om du vill... men vi kan inte berätta för någon Justin..." "Varför inte?"
"För att... det går bara inte... Justin bara lita på mig... okej?" "Okej" Jag kysste henne mjukt och gick sedan till min lektion. Nu var hon min bara min.
Dagarna flöt på och jag och Natta kunde bara träffas i skolan. Mamma tyckte att jag skötte mig så bra, så hon kortade ner mitt utegångsförbud. Jag fick gå ut under helgen. Natta hade bestämt att hon skulle ha en liten sammankomst - det sa jag i alla fall till mamma, annars skulle jag aldrig få gå - på lördagen och hon skulle bjuda ungefär alla hon kände. Vilket var otroligt många, och jag visste att det skulle finnas alkohol på festen. Hennes mamma skulle inte vara hemma under hela helgen, vilket betydde att hon var helt själv. Jag och Natta skulle vara själva resten av natten, efter festen. Jag kände på mig att det skulle hända då. Vi hade inte berättat för någon, men jag trodde att Ryan och Chaz hade börjat misstänka något - de var ju trots allt mina bästa vänner.
Det ända som oroade mig, var att David och hans gäng kanske skulle dyka upp.
Lördagen spenderade jag med Ryan och Chaz vid rampen, jag njöt verkligen av att åka skateboard igen. Klockan sex gick vi alla hem till Natta, för att hjälpa henne att förbereda inför festen.
När Natta öppnade var det första jag märkte den otroligt hög musik, hon fick nästan skrika för att vi skulle höra vad hon sa, det andra jag märkte var hon vacker hon var. Jag blinkade mot henne och hon log.
Vi började att hälla upp chips, ostbågar och popcorn i stora skålar och ställa fram läsken. Natta räckte fram tre flaskor till mig. Jag visste vad det var och jag gav henne en menande blick, men hon ignorerade den. Jag ställde upp den bredvid resten av drickan. En sak visste jag, blir Natta full går jag hem.
Folk dök upp i omgångar och jag stelnade till varje gång dörren öppnades, men pustade ut igen när jag upptäckte att det inte var David. "Vill du ha något att dricka?" Natta hade dyckt upp bredvid mig, med ett glas i handen. "Vad är det i?" "Det är Cola, chilla, jag vet att du inte vill ha sprit" Hon sträckte fram plast muggen och jag tittade efter innan jag tog en klunk - cola. Natta försvann och jag stog kvar helt själv - igen. Ryan och Chaz var upptagna av att dansa med några onyktra tjejer - det kunde man se på sättet de rörde sig - och Natta var som sagt försvunnen. Dörren öppnades igen och jag stelnade till, men den här gången pustade jag inte ut. För det jag hade varit livrädd för, hade precis hänt. David och killarna som hade jagat mig och Natta hade just dykt upp. De såg ut som de letade efter något och jag insåg att de letade efter mig. Jag kunde knappt röra mig, jag visste att jag skulle dö nu. De skulle misshandla mig och sen skulle jag lida till döds i väntan på en ambulans. Helt plötsligt ångrade jag att jag kommit. Mamma skulle låtit utegångsförbudet vara över helgen också. Det skulle hon förstå när de ringde ifrån sjukhuset och berättade att jag hade dött.
Någon tog tag i min arm och drog mig med mig upp för trappan. Det var mörkt på övervåningen och jag kunde inte se något, jag hörde en dörr stängas och antog att vi kommit in i ett rum. Lampan tändes och där stog Natta, hon var ruffsig i håret och hennes ögon lyste - med andra ord hon hade druckit. Jag tittade tacksamt och besviket på henne. Jag tittade mig omkring och insåg att vi var i Amandas rum. Jag hade alltid undrat om Amanda hade några "älskare" eftersom att hon och Nattas pappa varit skilda så länge jag kunde minnas. Jag hade läst i en tidning att om man har sex så lever man längre och för Nattas skull ville jag att Amanda skulle leva längre , så jag hoppades att hon hade någon "älskare".
Natta satte sig på det vitspetsiga överkastet och jag satte mig bredvid henne. "Tack" "Det var lugnt, Justin. Jag ville inte ha något bråk" Jag log mot henne och la mig sedan ner på sängen och andades ut för första gången på fem minuter. Hon lade sig bredvid mig och tittade på mig. Helt plötsligt började hon att skratta och jag kunde inte hjälpa att jag också började att skratta. Hela min kropp började att kännas lätt - och allt det jobbiga försvann - jag kände mig så lycklig och jag struntade i att David skulle döda mig. För allt det där spelade ingen roll, jag var bara så glad. Jag kysste Natta hårt på munnen och började sedan att hoppa i sängen. Natta började också att hoppa. Vi skrattade och hoppade tills vi hörde steg i trappan. Natta stannade och satte ett finger för mina läppar. "Det är dem" Hon tog tag i min arm och drog med mig in i garderoben - som var gigantisk. Vi hörde stegen komma närmare och Davids röst. "Leta i alla rum, de måste vara här någonstans" David öppnade dörren till Amandas rum. Det ända jag kunde höra var hans steg, jag var tvungen att sätta händerna för munnen för att inte börja skratta. Stegen kom närmare och närmare och både jag och Natta greps av panik, jag tänkte tyst för mig själv "Nu kommer jag att dö". Men jag var inte ledsen för det, för Natta var med mig. Jag kysste henne hårt och höll om henne. "Jag älskar dig, Natta" Det såg ut som hon log, men jag kunde inte se något och sen kysste hon mig. Jag såg tårarna strömma ner för hennes kinder. Hon visste också. Stegen kom närmare och närmare och jag började förbereda mig för att dö....
FORTSÄTTNING FÖLJER...
Vad tycks bra/dåligt? Det kanske var lite överdrivet med att han trodde att han skulle dö, men David är en ganska läskig typ. Läs nästa kapitel som förhoppningsvis kommer upp i helgen, men vi får se. Kommer i alla fall att börja på det :) SNÄLLA KOMMENTERA. Kommer bara att publicera nästa kapitel om jag får fyra kommentarer på detta kapitel. Jag vet att det låter drygt, men jag vill veta vad ni tycker, så skriv gärna vad ni tycker är bra och dålig. Och något ni tycker att jag ska bättra mig med. Jag kan ta kritik ;)
PUSS OCH KRAM FANNY :)
Never Let You Go - Kapitel 6
Jag vaknade med ett ryck. Jag tittade på klockan som visade 15.47. Hade jag sovit i i flera timmar?
Jag reste mig sakta upp och gick ut till mamma och Scooter. Mamma satt och läste en bok och Scooter satt med sin laptop i knät. Mamma tittade upp från sin bok när hon hörde att jag kom. "Hej, gubben. Hur är det?"
"Det är bra, varför skulle det inte vara det?" "Med tanke på det som har hänt så..." Jag förstod först inte vad hon pratade om, men kom snabbt ihåg. Natta. "Det är lugnt, mamma. Du har antagligen rätt" "Skönt att du tar det så bra, älskling" Jag log mot mamma och gick sen tillbaka till mitt rum. Trodde mamma verkligen att jag skulle ge mig så lätt?
Jag drog på mig ett par svarta jeans, en vit t-shirt och min gråa hood. Jag fönade igenom håret och satte sedan på mig en keps. Jag tog mina svarta raybans i handen och la telefonen i jeansfickan.
"Ska du någonstans Justin?" Frågan kom från Scooter som tittade upp från sin laptop. "Tänkte gå och kolla runt lite, om det är okej?" "Justin, gör bara inget dumt." "Nej, mamma" Jag vände mitt huvud mot henne. "Du ska vara tillbaka om en och en halv timme, Justin!" "Mamma, jag är inget barn längre" "Justin..."
"Okej, en och en halv timme. Jag fattar"
Jag klev ur bussen och bestämde mig för att gå till höger Hur många sjukhus kunde det finnas i New York? Jag gick i ungefär en kvart tills jag kom fram till centrum. Trodde jag i alla fall, jag hade aldrig vandrat runt själv i New York, men det var mycket folk där. Jag gick fram till en kvinna som såg ut att vara i 30 års åldern.
"Ursäkta? Vet du var sjukhuset ligger" Hon tittade upp från tidningen hon läste.
"Det ligger ungefär en halvtimme härifrån om du tar tunnelbanan."
"Tack så mycket" Jag kom på att jag inte hade några pengar med mig, men antog att man kanske kunde smsa till sig en biljett.
Jag kom fram till biljettluckan och där inne satt en äldre man med små runda glasögon som hade åkt ner på näsan. Han hade inte mycket hår på huvudet, men det lilla hår som fanns där var vitt.
"Kan man betala med smsbiljett?" "Ja det kan man." Jag sträckte fram min telefon och han visade vad man skulle smsa. En sekund efter att jag hade skickat iväg smset kom en bekräftelse som jag visade upp för mannen, som öppnade spärrarna.
Tunnelbanan var smockfull och jag stog mellan en illaluktande man och en väldoftande kvinna. Kul va? Jag antog att jag skulle av vid sjukhuset - stationen hette så - så efter 25 minuters resa klev jag ut i friheten.
Sjukhuset var stort och svårt att missa. Jag tryckte upp dörren och gick fram till kvinnan i receptionen.
"Hej, ligger Nathalie Port här?" Hon tittade på dataskärmen och sen på mig. "Är du släkt?"
"Nära vän." Hon nickade mot mig. "Tredje våningen, sal 1234" Jag nickade tacksamt mot henne och småsprang till hissen. Hissen stannade på tredje våningen och jag försökte hitta sal 1234. Efter tio minuters vandring i sjukhusetskoridorer hittade jag den. Jag knackade på dörren. Amanda stack ut sitt huvud. Hon hade satt upp sitt mörbruna hår i en slarvig toffs och man märkte på hennes ögon att hon inte hade sovit på länge.
"Justin, Hej." "Hej" "Vet Pattie om att du är här?" Jag tittade ner i golvet och hon tittade förstående på mig.
"Jag ville bara träffa henne." "Jag förstår, jag ska ner i cafeterian och köpa lite lunch, skulle du kunna sitta med henne?" Jag sken upp och gick in i salen. Amanda stängde dörren efter att hon hade gått. Jag satte mig bredvid sängen och tittade på Natta. Hon hade ett stort sår i huvudet och hon såg otroligt skör ut. Jag fick en klump i magen och jag försökte att hålla tillbaka tårarna. Jag tog hennes hand och kramade den.
"Hej Natta, jag vet att du inte kan höra mig. Men jag vill bara säga förlåt. Förlåt för att jag sårade dig, jag förstår inte hur jag kunde lämna dig. När du behövde mig som mest, och... jag älskar dig, Natta. Mer än allt, så snälla dö inte okej? Jag lovar att när du bli bra igen, ska jag komma tillbaka igen, och jag lovar att jag aldrig ska lämna dig i sticket igen."
"Lovar du?" Natta öppnade sakta sina ögon och tittade på mig. "Natta du..."
"Lovar du Justin?" "Jag lovar" Jag kramde hennes hand ännu hårdare.
"Justin, du ska inte vara här..." Hon försökte sätta sig upp. "Natta, ligg still okej? Jag ska hämta en sjuksyster okej? Du har legat i koma och nu har du vaknat..." "Justin, jag vet."
"Men varför var du här från första början Natta?" "För att träffa dig." "Mig? Men..."
"Jag hörde att du skulle komma till New York, och du vet att jag alltid har velat åka dit. Jag var tvungen att berätta för dig..." "Berätta vad?" Amanda kom in i rummet. "Nathalie, är du vaken?! Syster hon har vaknat!" Det kom två sjuksystrar in springande i rummet och jag var tvungen att flytta på mig. Jag tittade på klockan som hängde över dörren. Fan, jag skulle vara hemma om en halvtimme. "Amanda, jag måste verkligen gå!" Hon kramade om mig.
"Tack, Justin" Jag log mot henne och sprang sedan mot tunnelbanan.
Vad tycks? Bra/dåligt? Är ni lite nyfikna nu eller? Nästa kapitel kommer att vara i dåtid så ni får inte veta än vad det var Natta ville berätta. SNÄLLA KOMMENTERA!
Kram Fanny :))
Love Me - Kapitel 5
Det var bara jag och Nathalie kvar i skolan. Klockan var ungefär fem och vi satt i biblioteket. Jag hade lovat Natta, men jag visste inte vad jag kunde göra mer än att vara med henne hela tiden. Inte för att jag blev ledsen av att vara nära henne, tvärtom faktiskt. Jag satt med näsan nertryckt i matteboken, medans Natta satt med sin laptop och försökte skriva färdigt so uppsatsen om Kanadas historia - den hade jag gjort färdigt förra veckan, men valde att inte säga något till henne - som var otroligt tråkig. Efter en halvtimmes arbete tittade Natta upp.
"Jag är hungrig, ska vi gå och käka på Donken?" Jag sken upp, jag älskade McDonalds.
"Visst" Vi började att packa ner alla böcker och gick ut ur skolan.
Det var tomt på Donken förutom några ungdomar som satt och käkade i ett hörn. Jag såg Nattas blick när hon tittade på dem, den där oroliga blicken hade jag sett få gånger, men när jag väl hade det så hade det alltid betytt otur av något slag. Ett av ansikterna kände jag igen - Davids. Natta tittade vädjande på mig.
"Vi köper med oss" Jag log mot henne och hon log tacksamt tillbaks mot mig.
Natta försökte dölja sitt ansikte i hopp om att David inte skulle se henne, men det misslyckades totalt. När vi stog i kassan och skulle betala kom han fram till oss. Natta grep hårt tag i min hand och jag försökte låtsas som att min hand inte höll på att gå sönder. David såg förbannad ut, samtidigt som han försökte behärska sin ilska.
"Vem är du?" Han tittade på mig och jag försökte lugna mina nerver så att jag kunde svara.
"Jag är Justin, jag antar att du är David?" "Ja, det kan du ge dig fan på" Jag tittade på Natta, som försökte hålla tillbaka sina tårar.
"Natta, varför drog du för? Det roliga skulle just börja" "Jag... ja..."
"Drog du för att vara med den här tönten?"
"Hey, gå! Ser du inte att hon inte vill ha dig här?" Hans blick vandrade över till mig. Om blickar kunde döda, hade jag varit stendöd.
"Bad jag dig att prata eller?" Han var så arg att jag behövde torka mitt ansikte efter att han hade pratat. Spottet flög runt honom. "Nej, men jag behöver inte din tillåtelse för att prata." Jag kände hur min rädsla försvann, allt jag ville var att försvara Natta.
"Du ska inte mucka gräl med fel personer." "Jag försöker bara få dig att gå" "Justin..." Natta försökte dra mig ut, men jag stog kvar. Kvinnan som stog i kassan hade dragit sig in i köket. Vi var ensamma och Davids polare hade ställt sig bakom honom, men jag var fortfarande inte rädd. Jag kände mig stark. "Justin, kom igen vi går"
"Nej, David här ska få lära sig hur man beter sig mot människor, eftersom att hans mamma inte gjorde ett sånt bra jobb under hans uppfostran" "Du snackar inte så om min mamma fattar du det? Min mamma har i alla fall inte knarkat och missbrukat alkohol!" Han såg nöjd ut. Ilskan steg inom mig, hur visste han det? Mamma hade gjort dumma saker i sitt förflutna, men ingen och då menar jag ingen pratar så om min mamma. Jag började att kocka av ilska. Min hand började att rycka och jag kunde inte kontrollera den. Allting gick så snabbt, min hand hade flugit upp och slagit till David med sån kraft att han hade ramlat omkull. Natta hade börjat snyfta bakom mig och börjat backa. Tjejerna som varit med David hade flockats runt honom, medans killarna hade närmat sig mig. De var fem stycken, biffiga killar och jag greps helt plötsligt av panik. Jag vände mig om och tog Nattas hand. Vi sprang så fort vi kunde ut från McDonalds med killarna hack i hälarna. Jag sprang så fort jag kunde, men jag märkte att Natta inte hängde med. Jag lyfte upp henne i mina armar och började att springa igen. Jag tittade att bakom mig, killarna hade brörjat sakta ner. Men jag visste att det här inte var det sista jag skulle få se av dem.
Vi kom in på Nattas gata, vi hade inte sagt något till varandra sen vi hade börjat gå hem. Jag hade en känsla av att Natta var väldigt besviken på mig, men jag frågade inte. Min telefon ringde och mammas namn stog på displayen. "Hej, mamma" "Hej, gubben. Vad är det som har hänt?" "Vad menar du? Inget har hänt" Det sista jag ville var att mamma skulle få reda på vad som faktiskt hade hänt för en stund sedan. "Är du säker? Varför är det då poliser hemma hos oss?" "Va?" "Kom hem genast Justin, och du har utegångsförbud!" "Men, mamma...." Jag stoppade ner mobilen i fickan igen. Vi hade kommit fram till Nattas hus och vi stog untanför dörren. Det var mörkt ute och stjärnorna lyste på himlen.
"Justin...?" Jag tittade upp på Natta. "Ja?" "Tack, för det du gjorde"
"Det var inget, jag lovade att jag skulle hjälpa dig" Hon log mot mig och jag blev varm i hela kroppen. Hon tittade på dörren och sen på mig. Sen gjorde hon det mest oväntade någonsin. Hon tog sin armar runt min hals och tryckte mig tätt intill henne. Hon tittade på mig och log. Hon pressade sin läppar mot mina och kysste mig, jag besvarades hennes kyss. Jag slöt mina ögon, tryckte henne hårt mot mig och började att fläta in mina händer i hennes hår. Det kändes som om jag sprang runt på moln. Stora fluffiga, kanske rosa. Just då kände jag mig oövervinnilig. Ingen kunde krossa mig, personen jag älskade mest i hela världen hade just kysst mig. Natta släppte mig och avslutade kyssen, annars hade vi nog ståt där hela natten, men jag blev en anning besviken. "Godnatt, Justin" Hon log stort och sprang sedan in i huset. "Godnatt"
Det stog en polisbil utanför lägenheten, men jag brydde mig inte. Natta hade precis kysst mig, mitt livskärlek hade faktiskt kysst mig! Jag slog in portkoden och gick in. Men väl inne i hissen började jag bli orolig. Jag hade ju faktiskt fått utegångsförbud, vilket innebar att jag bara fick träffa Natta i skolan. Hur skulle jag då kunna hjälpa henne? Jag fick snacka med mamma om det, hon skulle förstå efter det som hänt veckan innan. Natta var ju trotts allt mammas bästa väns dotter. Jag öppnade ytterdörren och fick se mamma sitta i soffan med två poliser. Hon tittade på mig när jag kom in i lägenheten. Hon såg otrolig besviken ut, med andra ord - hon visste vad som hade hänt. "Sätt dig ner, Justin" Den ena polisen - en man i 40 års åldern - pekade på fotöljen bredvid mig. Jag satte mig ner och försökte verka avslappnad. Hur man nu kunde vara det i en sån här situation.
"Vill du berätta vad som hände?" Jag skakade på huvudet. "Ni vet ju redan vad som hänt"
"Vi vill höra din version" "Jag slog till en kille inne på McDonalds efter att han hade förolämpat min morsa" Jag pillade på plåstrena som satt på mina fingrar. "Vill du berätta vad han sa om din mamma" "Vad ska det känna till?" Den andra polisen - en kvinna i 25 års åldern - lutade sig framåt och började att tala. "David Port har varit med i slagsmål förut. Om du har något som kan försvara dig vill vi gärna höra det" Jag skakade huvudet.
"Du kommer inte att få något allvarligt straff, du verkar vara en bra kille, Justin" Mamma och den manliga polisen hade rest sig upp och gått ut ur rummet. "Jag förstår att du ville försvara både din mamma och Nathalie" Jag tittade upp på kvinnan. "Nathalie är min systerdotter, jag vet vilka hon har umgåtts med."
"Du får bara en varning nu, Justin. Men du måste lova mig att det inte händer igen och att du håller dig undan från David och hans gäng" "Jag lovar att det inte ska hända igen, men jag vet inte om jag kommer att kunna hålla mig borta från dem. De kommer nog att söka upp mig." Mamma hade kommit in i rummet igen. "Det är därför du har utegångsförbud" Hon log mot mig.
Poliserna hade åkt igen och det var bara mamma och jag kvar. "Mamma, det där med utegångsförbudet." "Mm" Hon satt nersjunken i sin bok. "Jag har lovat Nathalie att jag ska hjälpa henne. Om jag bara kan träffa henne i skolan, finns det en chans att hon gör dumma saker efter skolan och då..."
"Justin, du har inte ansvaret över Nathalie, det har Amanda" "Men..."
"Om du är så orolig över henne Justin, kan du ju alltid följa henne hem efter skolan. Du har faktiskt bara utegångsförbud i en vecka." "En vecka för länge" "Be Ryan och Chaz hålla ett öga på henne då, de är ju faktiskt också hennes vänner" "Jag antar det"
Jag satte mig ner i soffan och slog på tv:n. "Justin, ditt utegångsförbud innebär också att du inte får titta på tv, använda mobilen eller sitta vid datorn" "Vad ska jag göra då? Brev växla?" "Justin, läs en bok!" "Ska jag göra det i en vecka? Jag får ju inte ens gå ut och åka skateboard" "Du har väl läxor?" "Glöm det, jag går och lägger mig!" Jag gick in på mitt rum och smällde igen dörren, moget jag vet. Jag ville ringa till Natta, fråga henne hur hon mådde. Men det fick jag inte! Jag var helt enkelt tvungen att vänta tills imorgon. Jag lade mig ner under täcket, jag vred och vände mig i sängen, men jag kunde inte somna. Det ända jag tänkte på var Natta, min Natta.
Vad tycks? Bra/dåligt? Det hände ganska mycket i det här kapitlet, även fast det inte var så långt. Hoppas att ni gillade det. Imorgon kommer det nog ett kapitel i nutid. Snälla kommentera!!!!!
Kram Fanny :)))
Tänkte bara berätta...
Kram Fanny
Never Let You Go - Kapitel 4
Jag petade runt i skolmaten, potatisbullar. Ryan och Chaz satt mittemot mig och diskuterade skateboards. Kul? Inte direkt om man frågar mig. Tillskillnad från mig, satt de och gluffsade i sig tre potatisbullar var. Jag brukade i vanliga fall gluffsa lika mycket som dem, men inte idag. Jag hade ingen aptit.
"JB, ska du inte äta?" Ryan tittade på mig förvånat, jag måste ha sätt asdeppig där jag satt och petade i maten, som tjejerna i min klass.
"Undrar inte ni också var Nathalie är?" Chaz tittade avundsjukt på mina potatisbullar i hopp om att jag skulle ge dem till honom. "Ta dem, Chaz. "Han gav mig ett brett leende och sträckte sig efter min tallrik. Ryan snodde till sig en av dem och började att äta.
"Nej, inte direkt, hon är väl bara sjuk." Han pratade med maten i munnen och jag undvek att titta på honom - eftersom att jag visste att jag bara skulle bli äcklad. "Men hon brukar alltid messa eller ringa"
"Hon har väl inga batterier i telefonen, jag känner Nathalie hon skolkar förmodligen för att slippa undan uppsatsen som ska lämnas in idag." Chaz nickade instämmande och högg in på den sista potatisbullen.
"Kanske, men det verkar ändå lite underligt tycker ni inte?" Ryan tittade på mig med en tröttblick.
"Nej, det tycker vi inte! Justin släpp det okej?"
"Okej"
Jag tittade på klockan för femte gången, det hade bara gått en minut. Matte var verkligen tråkigt. Jag återgick till att klottra i mitt block medans Mr. Franz fortsatte att prata om minsta gemensama nämnare - vilket fick mig att vilja ramla av stolen och somna. Plötsligt gav Matt - som satt bredvid mig - en lapp. Jag tog lite diskret emot den och väcklade ut den så tyst som det gick. Så fort jag såg första ordet såg jag att det var Nathalies handstil. Jag tittade bak mot hennes plats, men den var tom. Jag tittade på Matt för att få en förklaring, men han satt fastklistrad vid tavlan.
J!
Jag är ledsen för att jag inte sa något till dig, men jag kunde inte okej? Du undrar förmodligen hur jag har kunnat skriva den lapp, men jag gav den till Matt innan lektionen. Jag ska förklara senare, möt mig på tjejtoaletten efter lektionen.
N
Jag fattade fortfarnade ingenting, ärligt talat hade lappen bara gjort mig mer förvirrad.
Lektionen gick bara långsamare för varje minut och de sista tio minuterna trodde jag att klockan hade stannat, men tillslut ringde det ut. Jag skyndade mig till mitt skåp och slängde in sakerna och rusade sedan mot tjejtoaletten. Jag tittade runt mig för att kolla så att ingen såg att jag gick in på toaletten, sedan slank jag in. Men det var tomt därinne. Jag hörde andetag från ett av toalettbåsen och insåg att Nathalie måste vara därinne.
"Natta?" Andetagen slutade och jag hörde hur något dunsade. Toalettbåsetsdörr öppnades och Nathalie kom uttassande som en ängel. "Hej!" Det var nästan en viskning och hon log mot mig med sina vita tänder. Hon kom närmare mig och slog sina armar om mig. Jag tryckte undan henne och hon tittade förvånat på mig. "Förklara"
"Vad är det jag ska förklara? Att jag skolkade för att skolan är ett helvete?" Jag tittade besviket på henne , hon lukatde sprit långväg. "Natta, varför?" Hon började att gråta och tårarna trillade ner från hennes ögon. "För att livet suger okej!" Hon bakade bak mot väggen och satte sig ner. Jag övervägde att sätta mig bredvid henne, men bestämde mig för att stå kvar eftersom att jag visste att jag skulle ge mig om jag satte mig bredvid. För hon skulle röra lätt vid min kind och sen skulle allt vara glömt. Det hade hänt förut.
"Du hade inte behövt. Du fattar väl vad som kommer hända om någon får reda på det, Natta!"
"Men ingen kommer att få reda på det Justin!"
"Var inte så säker på det, det märks lång väg att du har druckit, och tror du att din mamma kommer se mellan fingrarna igen?"
"Hon älskar mig, men hon kommer inte att få reda på det!"
"Hur ska du dölja det?" Jag satte händerna i kors.
"Jag tänkte att..." Jag suckade och himlade med ögonen.
"Det borde jag förstått. Du tänkte att du kunde bo hos mig eller hur?"
"Justin snälla" Hon reste sig upp och kom närmare igen. "Bara den här gången"
"Varför gör du inte slut med David? Det var han som lädde in dig på den här vägen!" Jag kände hur ilskan började att växa i mig och jag visste att om det inte fick ett slut skulle jag explodera vilken sekund som helst.
"För att jag älskar honom Justin!" "Men han är fyra år äldre än dig!" Hon var bara några centimeter ifrån mig och jag visste att vilken sekund som helst skulle jag ge vika och ge henne husnycklarna och be henne vänta på mig hemma. "Och?" "Natta, du är tretton och har redan gjort saker som..." "Som... 13 är inte så litet. Jag är inte liten Justin. Märker du inte att jag är stor nu!" "Dricka, skolka och ligga med vem som helst är inte att vara stor, Natta!" "Justin, varför fattar du inget! Varför kan du inte fatta hur bra det är, allt det där gör mig lycklig"
"Men hur blir det sen då, när allting avtar, Natta?" "Ett helvete, det är därför jag gör det fattar du väl?"
Helt plötsligt började hon att fnissa, men jag kunde inte fatta vad som var så roligt. Jag började att backa, bak mot dörren som lädde ut till koridoren, men Natta följde efter.
"Justin, vill du inte leka lite?" Hon började se farligt sexig ut och jag rusade ut från toaletten. Jag visste att hon skulle följa efter, hon visste att det inte var någon i korridoren eftersom att lektionen börjat för tio minuter sedan. Hon kom ut från toaletten och kom närmare mig. Men helt plötsligt ramlade hon ihop och blev medvetslös.
En kvart senare satt vi på akuten, de försökte få liv i Nathalie, utan resultat. Jag såg hur panikslagen läkaren såg ut när han kom fram till mig och Nathalies mamma Amanda. "Hon har tagit en överdos" Det var allt han fick fram. När jag tänkte efter var jag inte förvånad. Amanda började att snyfta bredvid mig, men jag avstog från att göra samma sak. "Kommer hon att klara sig?" "Vi har magpumpat henne, men hade ni kommpit fem minuter senare hade hon varit död nu. Att svälja sådan mängd piller med alkohol är extremt farligt och..." Jag stängde av öronen jag ville inte höra med. Allt det här var tvunget att ta ett slut.
Nathalies pappa hade hamnat i fängelse får sex månader sedan, efter att ha misshandlat hennes mamma och henne själv. Det var det ända hon hade sagt till mig, men jag visste redan resten. Jag ville inte att hon skulle behöva säga det där andra. Det värsta av allt.
Hon hade inte varit sig själv sedan dess. Hon träffat David, en kille på 17 år som drack och festade hela tiden. Och nu för tiden när jag träffade Natta var hon oftast alkoholpåverkad - med andra ord full. Jag såg hur hon led, hur hennes mamma gjorde det. Men jag visste inte vad jag kunde göra för att få henne att bli som vanligt igen. Mamma - som var bästa vän med Amanda - hade bjudit hem Amanda och Nathalie allt oftare, men Nathalie var nästan aldrig med. Hon var med David.
"Ni kan få gå in till henne nu" Jag gick efter Amanda in i det lilla rummet. Där låg Nathalie, som en ängel, en sovande ängel. Hon var så vacker. Jag satte mig på en stol i ett av rummets hörn. Där satt jag ett tag. Tills Nathalie vacknade ungefär en halvtimme senare. Amanda hade gått iväg för att köpa lite mat, på sushi baren bredvid sjukhuset.
"Hur är det?" Nathalie såg på mig med sömniga ögon.
"Jag har mått bättre" Hon log ett leende och jag visste att min Nathalie var tillbaka.
"Justin, förlåt mig. Det var så fel av mig. Jag..." Hon började att gråta.
"Det är okej, Natta." Hon såg på mig och log.
"Jag ska sluta Justin, jag lovar. Jag vet bara inte hur" Jag tog hennes hand och flyttade bort en hårslinga ur hennes ansikte.
"Jag ska hjälpa dig Natta"
"Lovar du?"
"Jag lovar"
Bra/Dåligt? Blev ett lite längre kapitel än de andra jag skrivit innan och jag tror att de kommer att bli ungefär den här längden på de andra också - eller längre :)
Så Nathalie har lite problem med sitt liv just nu och ni kommer att få se hur det löser sig i nästa kapitel. Så om två kapitel kommer det att bli nutid okej?
Kram Fanny
Never Let You Go - Kapitel 3
Jag vaknade av att bussen stannade. Nu var vi New York, efter att ha varit i Washington i ungefär två dagar. Jag klev ur mitt rum och satte mig bredvid mamma i den svarta skinnsoffan.
"Hej gubben! Har du sovit gott?" Hon la sin arm om mig och pussade mig på huvudet. "Jo, det har jag väl."
Jag gäspade och mamma log mot mig. "Jo, mamma. Får jag fråga en sak?" "Ja vadå?" Jag tog ett djupt andetag.
"Har du hört om det som hänt i New York" "Det tror jag att alla har, hurså?"
"Har du pratat med Amanda på länge?" "Nej, inte på flera månader, Justin vad är det?"
"Nathalie var med i terrordådet. Hon stog med på listan över det försvunna." Jag sänkte min blick från mammas ansikte till mina händer.
"Va, men vad gjorde hon i New York?" "Jag har frågat mig själv samma sak" Mamma tittade sorgset på mig och kramade sedan om mig och jag lät tårarna rinna. "Jag fattar inte hur jag kunde lämna henne" Jag stoppade ansiktet i händerna och lät mamma hålla om mig ett tag.
Jag satt med flingorna i knät och tittade på Smalville som visades på tv. Jag hörde mamma prata i telefon i rummet intill, förmodligen med Amanda - mammas bästa vän och Nathalies mamma. Jag önskade att jag kunde höra allt mamma sa, men jag hörde bara enstaka ord som "mm" "jaha" och "okej" det förstår man ju mycket av. Efter ungefär en kvart hade jag ätit upp flingorna och det var reklam på tv:n. Mamma kom ut, och försökte hålla tillbaka tårarna - bara för att inte få mig att bli orolig - men hon misslyckades totalt. "Ja?" Jag gav mamma en frågande blick, samtidigt som jag inte ville veta svaret på frågan som jag snart skulle ställa. "Vad sa hon? Har de hittat Nathalie?" "Ja, men hon är allvarligt skadad och har livshotande skador." "När hittade de henne?" "Justin..."
"Mamma! Jag vill veta!" "Igår" "Var?" Jag såg hur tårarna slank ur mammas ögon och torkade bort dem.
"Undet tåget" Jag kände hur paniken tog över min kropp och jag började att skaka. Hur överlever man att bli klämd under ett tåg? Jag visste redan svaret: Det gör man inte. "Under...."
"Amanda föreslog att vi skulle komma och hälsa på henne på sjukhuset nu när vi är här"
"Vi åker nu, hon kommer inte att leva mycket längre till jag..." Jag stoppade mig själv, vad hade jag precis sagt?
"Justin... det kommer bara att bli svårare."
"Mamma, du kan inte hindra mig från att träffa min bästa vän"
"Jag vet att du känner så, och att du älskar henne mest i hela världen"
"Ja? Vad är det som är problemet?"
"Om du åker ditt nu, kommer du aldrig komma över henne, Justin"
"Men om jag inte åker dit, och hon dör... fattar du inte mamma?"
"Jag fattar Justin, men jag sa till Amanda som det var och hon förstog, Nathalie kommer säkert aldrig att få reda på det. Det är en minimal risk att hon vaknar ur koman." Jag kände hur ilskan växte växte i mig. Var hon dum i huvudet? Skulle jag inte få träffa min bästa vän som ligger på dödsbäden? Min Nathalie? Jag reste mig upp och gick in på mitt rum och smälde igen dörren.
Rummet var väldigt litet, det fanns bara en säng och en garderob, men vad mer förväntade man sig av en turnébuss? Jag slängde mig på sängen och fällde upp min laptop, och loggade in på twitter. #pray. Jag skrev in ordet i twitter rutan och lade upp det. Jag visste att det skulle bli en tränd. Kanske skulle gud skona Nathalies liv om alla människor bad för henne. Jag klickade in på laptop bilderna och öppnade albumet "Nathalie och Jag". Jag kollade in alla 800 bilder och lät tårarna strömma ner för mina kinder. Tänk om hon inte överlevde? Vad skulle jag göra då? Min bästa vän? Jag kände hur ögonlocken började bli tunga trots att klockan var ungefär halv ett mitt på ljusa dagen, men jag somnade ändå.
Vad tycks? Bra/dåligt? Det hände inte så mycket i det här kapitlet, men det kommer det att göra och ni kommer få reda mer om Justin och Nathalies förflutna. Snälla ni 8 unika läsare, kan ni inte börja kommentera lite? Skulle bli så himla glad och peppad att skriva mer.
Kram Fanny
Never Let You Go - Kapitel 2
Jag satte mig på gungan bredvid den som Nathalie satt på, hon var verkligen vacker. Det var en ganska kall höstkväll och Nathalie hade på sig en av mina tjocktröjor. Hennes kastanjebruna hår hängde ner över hennes axlar och hennes isblåa ögon lyste i mörkret.
Hon hade dykt upp vid min lägenhet för ungefär en timme sedan, med mascara rinande från hennes kinder och hennes hår hade varit fastklistrat vid hennes huvud. Hon hade bråkat med sin pojkvän, David, och hon hade varit helt förkrossad. Jag hade varit hemma själv eftersom att mamma var hos sin vännina och hade "tjejkväll". Jag hade fått bjuda hem kompisar men hade valt att ha lägenheten för mig själv. Det var ganska sällan det var sådan tystnad i lägenheten som det hade varit.
Vi hade suttit och pratat i ungefär en halvtimme i soffan, och jag hade gjort varm chocklad. Hon var trots allt min bästa vän och det var det minsta jag kunde göra för henne. Trots att jag alltid varit avundsjuk på denna David hade jag lyckats att hålla tyst och inte säga något elakt under hela tiden hon pratat om honom. De hade gjort slut, och jag log inombords men det kunde jag inte visa utan jag hade hållt om henne och sagt att han snart skulle vilja ha henne tillbaka. För jag visste om det hade varit jag, hade jag aldrig släppt henne.
Hon satt på gungan och stirrade ut framför sig. "Hur är det?" Hon tittade på mig och log. "Bättre" Hon lutade huvudet mot kedjan som höll upp gungan. "Tack, Justin." Hela min kropp blev varm och jag kunde inte hjälpa att jag log. "Du vet att jag alltid finns här för dig Natta" Hon började att ta fart på gungan och gav mig en utmanande blick, och jag gjorde samma sak.
En kvart senare hoppade vi båda av gungorna och bestämde oss för att gå hem. Nathalie gick fram till ett träd som stog i parken - en ek - och väntade på att jag skulle komma fram till henne. Jag gav henne en frågade blick. "Vad gör vi här?" "Har du en nyckel?" Jag blev förvånad av frågan. "Vad ska du med en nyckel till? Inga blodslöften va?" "Haha, nej, bara ge mig nyckeln, Justin!" Jag halade upp nyckeln ur min jeansficka och sträckte fram den till henne. Hon började att rista in något i trädet och jag försökte se vad det var, men varje gång jag sträckte fram mitt huvud för att se vad det var, föste hon undan det och fortsatte att rista in vad det var hon ristade in i trädet.
Hon vände sig om och gav mig nyckeln. "Här, nu får du titta" Jag tog emot nyckeln och gick fram till trädet.
JB+NP=BFF
Jag log inombords och log mot henne. "Vad tycks?, borde jag satsa på ett konstnärligt yrke?" Jag gick fram och gav henne en kram. "Självklart" Vi stog så ett tag, och jag ville stå så för alltid.
"Justin?" Jag släppte taget och tittade på henne. "Ja?" Jag såg hur tårarna började leta sig fram ur Nathalies ögon.
"Lova att du aldrig lämnar mig?" Jag log mot henne och torkade tåren som hade trillat ner för hennes kind.
"Lovar" Jag gjorde ett kors över bröstet och hon gjorde samma sak, sen gick vi hem.
Vad tycks? Bra/Dåligt? Det här är alltså det som hänt för flera år sedan, och jag kommer att variera lite med nu och dåtid. Snälla kommentera!!!!
Kram Fanny
Never Let You Go - Kapitel 1
Jag lade tidningen på bordet framför mig. Jag slog upp första sidan som handlade om terrordådet i New York, någon hade bombat en tunnelbana.
Jag hade sätt det på nyheterna, men hade varit för trött för att uppfatta vad som hade hänt.
Det var 65 stycken som hade dött. Jag lätt min blick falla på listorna med namnen, jag läste igenom dem, men kände inte igen någon av dem. Jag bestämde mig för att titta lite snabbt på listan med de som hade överlevt. Det 11 stycken, men jag kände inte igen någon av de namnen heller.
Jag visste inte riktigt vad jag letade efter, men jag visste att det fanns något där.
Jag letade efter listan med de försvunna, de var 9 stycken. Det femte namnet slog ner som en blixt, det högg till i magen och jag tappade andan för en sekund. Jag hade hittat det namn jag hade letat efter i 4 år, men jag önskade att jag inte hittat det här. Tårarna började trilla ner för mina kinder och jag kunde inte hinda dem. Scooter stack in huvudet genom dörren. Jag undvek att titta på honom.
"5 min till show grabben! Är du redo?" Jag hörde upphetsningen i hans röst, så som den alltid lätt innan en show, och jag brukade alltid låta taggad tillbaka. Men inte den här gången.
" Ja, jag kommer."
Jag satt kvar och stirrade på tidningen, men bestämde mig för att slänga den. Glömma allting. Jag hade faktiskt en show att framföra, mina fans var allt för mig och jag kunde inte svika dem för det här. Jag reste mig upp, tog en titt på min spegelbild, torkade mina tårar och gick ut ut logen.
Scooter stod precis bakom scenen, och nästan hoppade. Han tittade runt sig var femte sekund och jag insåg att han letade efter mig. Jag gick sakta fram till honom, och när jag var ungefär en meter ifrån honom märkte han att jag kom. Han log mot mig och jag gjorde ett försök att le tillbaka, men misslyckades totalt. Jag visste att Scooter inte skulle fråga vad det var, han trodde att jag var nervös.
"Jag vill börja med Never Let You Go." Jag plockade upp gitarren som stod bakom Scooter.
"Är du säker?"
"Helt säker."
"Okej, kört hårt nu!" Han boxade till mig vänligt på armen, och jag gick ut på scenen.
Första kapitlet på den nya novellen, vad tycks? Bra/dåligt? Nu kommer det att dröja ett tag innan kapitel 2 kommer ut.
Kram Fanny
Love Me - Kapitel 16
- Tror du det?
- Jag vet det.
Felicias perspektiv
Jag satt bredvid Justin i bilen. Jag kunde fortfarande inte förstå att han hade bjudit ut mig.
Vi hade kört ett tag, och vi var mitt ute i ingenstans. Helt plötsligt stannade han, först trodde jag att bilen hade gått sönder när Justin hoppade ur bilen. Men när han dök upp vid min sida och öppnade dörren åt mig, förståd jag att detta var våran hållplats. Han tog min hand och ledde mig i mörkret, rätt in i skogen. Jag började att bli rädd,
en kille som jag aldrig träffat förut bjuder ut mig och tar med mig in i skogen.
- Justin är du säker på att det här är rätt väg? Han tittade på mig och log.
- Helt säker, föll efter mig. Han släppte min hand och försvann in i skogen. Jag gjorde som han bad mig och gick där han hade gått. Jag kom fram till en liten äng, och mitt på ängen stod ett bord, med tända ljus. På bordet stod också mat, vilket jag tyckte var ganska imponerande med tanke på att vi var mitt ute i ingenstans. Jag gick fram till honom.
- Slå dig ner. Han drog ut min stol och väntade tills jag hade satt mig tillrätta innan han själv satte sig ner på andra sidan. Vi åt god mat och pratade om allt mellan himmel och jord. Justin reste på sig.
- Får jag lov?
- Men det finns ingen musik.
- Det gör inget. Jag tog hans hand och vi började gunga till en takt som inte fanns. Han började att sjunga i mitt öra.
"It's like an angel came by and took me to heaven..."
"- Felicia föresten. Jag sträckte fram min hand.
- Ryan. Han såg lite fundersam ut medans han sa det men tog sedan min hand.
- Trevligt att träffas, bor du här i Stratford?
- Nej jag är bara här och hälsar på mina kompisar, jag bodde här när jag var mindre. Du?
- Ny inflyttad.
- Okej, du kommer att älska det här.
- Känns bra att veta. Men då kanske vi syns någon gång hur länge stannar du?
- Hela sommaren.
- Okej men vad kul, du är den första jag träffat här en så länge.
- Vi syns. Han vinkade och gick sedan iväg. Jag stod kvar och tittade efter honom en lång stund men sen gick jag in i en annan affär.
- Hej!
- Hej.
- Jag tror att vi måste sluta träffas så här.
- Ja, det låter som en bra idé faktiskt. Ryan, det var så han hette.
- Vad gör du här?
- Jag bor här?
- Ja, men du bor inte i det här områ...
- Hur vet du vilket område jag bor i? Jag tittade på Ryan och såg hur hans kinder blev röda.
- Asså jo jag... typ... följde efter dig?
- Du följde efter mig? Jag satte mina armar i kors och tittade undrande på honom.
- Ja typ så. Han log sitt underbara leende och jag kunde inte vara arg på honom.
- Okej, det känns ju lite skumt men... Jag började att skratta.
- Varför följde du efter mig?
- Jag ville se vart du bodde, typ.
- Haha okej, du börjar att skrämma mig lite nu så jag tror att jag ska gå. Jag vände mig om och började gå.
- Felicia, vänta! Jag vände mig om.
- Ja?
- Vill du hitta på något någon gång?
- Typ, som en dejt?
- Ja, typ som en dejt.
- Hej
- Hej, wow vad fin du är. Ryan log mot mig. Han stod där och såg allmänt vacker ut.
- Min dotter var så orolig att jag skulle skämma ut henne om jag öppnade dörren. Både Ryan och pappa började att skratta.
- Precis så där... jag mumlade
- Va?
- Ingenting. Jag log och pussade pappa på kinden och gick sedan ut med Ryan tätt efter mig.
Framför huset stod en range rover jag antog att det var hans.
- Din?
- Japp. Han öppnade passargerar dörren åt mig och gick sedan till förarens sida.
- Var ska vi? frågade jag när vi båda satt i bilen.
- Det får du se, det är en överraskning.
- Du heter inte Ryan! Jag hörde hur min röst darrade.
- Eh...
- Varför ljög du för mig?
- ...
- Du är ju Justin Bieber! Men varför? Jag kände hur tårarna trängde fram ur mina ögon. När jag äntligen träffar en kille som jag verkligen gillar är han Justin Bieber... Varför?
- Okej, jag kan förklara Felicia. Jag började sakta att baka bakåt. Tänk om allt han har sagt till mig har varit lögn.
- Nej, det behövs inte. Jag tog av mig mina platå skor och började att springa mot vägen.
- Felicia vänta!!"
Jag känder hur tårarna strömmade ner från mina kinder. Där framför mig stog Justin, han tittade på mig, båder oroat och en aning förvånad.
- Hur är det Felicia!
- Det är du!
- Jag?
-Ryan! Jag slog armarna om honom och han kramade mig tillbaka. Mina läppar mötte hans, och i just det ögonblicket kunde ingenting vara fel. Jag hade funnit min ängel. Jag älskade honom och jag visste att han älskade mig.
Sista kapitlet, men var lugna det kommer en ny novell om en vecka eller så. Vad tycks? Kram Fanny
Hej! Jag fick en fråga...
Jag fick en fråga här om dagen där Filippa frågade varför jag inte har skrivit på länge.
Det enkla svaret är att jag inte är hemma för tillfället. Jag har varit borta hela den här veckan och ska vara borta nästa vecka också. Jag har internet här men känner inte för att spendera tid på att skriva, sorry. Nästa vecka kommer jag dock inte ha internet så då kan jag inte skriva. Vi får se om jag hinner med ett kapitel innan jag åker på läger om två veckor. Ska på läger nästa vecka också, hinner vara hemma en dag - i mitt hus - och kommer verkligen att försöka klämma in ett kapitel. Vill verkligen inte förlora er läsare pga det här, så hoppas att ni läser lördagen den 6? Har faktiskt ingen anning, men nästa lördag helt enkelt.
När skolan börjar igen ska jag lägga in minst - och det är minimun - ett inlägg per vecka.
Tänkte också meddela er att den pågående novellen kommer nog snart att vara slut. Jag vet hur den ska sluta och vad som kommer hända så det kanske blir fem (ganska långa) kapitel till, men efter det ska jag börja på en ny. Hoppas att ni har ett bra lov.
XOXO - Fanny :)
