"Jag hinner ändå. Syns om 10" Jag hoppade in i min bil och körde direkt mot flyplatsen. Jag ville komma så långt bort från henne som möjligt. Men samtidigt ville jag stanna.

Justins perspektiv
Jag slängde min resväska på hotellsängen. Jag lade mig bredvid den och försökte varv ner och sova en stund, men så fort jag blundade såg jag henne. Felicia. Hur kunde jag vara så korkad? Men hon var annorlunda. Inte som... Selena! Jag hade lovat att bjuda henne på middag. När skulle allt det här ta slut så jag kunde skaffa mig ett äkta förhållande med någon jag faktiskt var kär i. Men Selena är min vän och hon behöver hjälp antar jag. Jag tog upp min telefon ur jeansfickan och ringde Selena. Jag tryckte telefonen mot örat och reste mig upp och gick in på toaletten. Jag granskade min spegelbild medans jag väntade på att hon skulle svara. Jag såg hemsk ut. Jag skulle behöva flera dygns sömn. En del av mig önskade att allt skulle bli som vanligt igen. Då kunde jag bo i Stratford och jag hade inte behövt ljuga för Felicia. Men jag älskar det här, stå på scen och göra mina fans glada.
"Hallå?"
"Hej Selena, hur är det?"
"Det är bra, tack. Hur är det med dig Justin? Du låter helt slut"
"Det är jag också. Jag vet att jag lovade att bjuda dig på middag ikväll, men jag har inte bokat något så..."
"Justin, det är lugnt. Jag skulle också behöva vila, har feber. Tänkte ringa dig innan men jag somnade till"
"Vill du att jag ska komma över, vi kan titta på film och chilla som vi brukar"
"Det är nog ingen bra idé det är paparazzis utanför huset, de väntar på dig antar jag. Du behöver inte spela den perfekta pojkvännen. Det är lugnt."
"Jag har inget bättre för mig och vi har ju lovat Scooter och Mandy..."
"Jag vet, men vi måste också få ledigt. Det börjar bli lite långtråkigt och spela"
"Mm, men jag kan komma över till dig och sen kan vi bara umgås... som vänner menar jag."
"Det skulle vara kul, du får bestämma"
"Jag är redan på väg" Jag lade på och gick ner i lobbyn. Min bil stod parkerad på baksidan av hotellet. Jag startade den och körde iväg. Vid det här laget kunde jag köra till Selena med förbundna ögon. Eller inte. Men något i den stilen. Jag önskar att jag och Selena kunde umgås som innan. Innan Scooter och Selenas mamma Mandy kom på idén att vi skulle "dejta". Jag och Selena var jättebra vänner innan det här. Nu orkar vi knappt vara med varandra längre efter allt spelande. Jag kommer aldrig känna så för Selena som alla tror att jag gör. Hon är ju som min storasyster. Men hon är vacker. Och helt underbar. Men inte på det sättet. Men troligtvis skulle vi snart "göra slut". Jag körde upp på Selenas uppfart och kände hur blixtarna täffade mitt ansikte.
"Justin, hur mår Selena?"
"Är du orolig för hur hon mår?"
"Hur allvarligt är det?" Jag ignorerade frågorna och gick in i huset. Jag tänkte inte på att jag inte knackade.
- Justin! Hej hur är det? Du ser rätt sliten ut. Mandy kom och kramade om mig.
- Jag får höra det rätt ofta. Är Selena där uppe? Hon nickade.

---

Tyvär blir det inte längre än så här. Orkar inte skriva mer. Om jag tycker samma sak om två veckor kommer hela novellen ta en stor vändning. Men vi får se. Kommer som sagt inte att kunna skriva mer på två veckor eftersom jag åker till Italien imorgon :D. Kommentera vad ni tyckte Bra/Dåligt?
Kram Fanny

- Hej Felicia! Hur är det?
- Hej, det är Ryan. Det har hänt en olycka.

Felicias Perspektiv
Jag vaknade upp med huvudvärk. Jag försökte öppna mina ögon men ljuset i rummet bländade mig. Jag kisade för att kunna se och upptäckte att jag var i ett rum jag inte kände igen. Rummet hade vita kala väggar och bara en soffa och sängen som jag låg i. Jag kände inte igen mig och jag hade deffinitivt inte varit här förut. Lampan i var tänd och ljus strömmade in från fönstret. Det var bara jag inne i rummet och jag kände mig rädd. Jag kanske hade blivit kidnappad, jag kom inte ihåg någonting från vad som hade hänt innan. Var var pappa och Liam? Det senaste jag kom ihåg var att jag flyttade till Stratford i Kanada. På andra sidan jordklotet från mitt hem. Men var kunde jag vara nu, inte såg mitt rum hemma ut så här. Jag försökte resa mig upp och en kvinna i rosa kläder kom in till mig.
- Hur känner du dig?
- Var är jag någonstans?
- På Stratford General Hospital. Du har varit medvetslös i två dagar.
- Två dagar? Var är pappa och Liam?
- De sitter utanför och väntar. Vill du att jag ska hämta dem?
- Ja, det vill jag gärna. Pappa och Liam kom in springande i rummet.
- Hur är det gumman? Jag har varit så orolig.
- Det är bra pappa, jag har bara en fruktanvärd huvudvärk. Hur hamnade jag här?
- Kommer du inte ihåg vad som hände?
- Eh... nej. Det sista jag kommer ihåg är att jag vaknade upp hemma.
- Hemma här... i Stratford.
- Ja, jag klev upp och gick ner och åt frukost med er.
- Du blev påkörd. Han tog tag i min hand och satte sig på sängkanten.
- Påkörd? Men hur?
- Det är ganska lång historia. tr
- Jag antar att vi har tid.
- Den där killen... Ryan... bjöd ut dig och ni åkte någonstans mitt ute i ingenstans. Senare på kvällen fick jag ett samtal av honom där han sa att det hade hänt en olycka. Jag åkte direkt till sjukhuset. Du opererades i flera timmar.
- Ryan?
- Kommer du inte ihåg honom? Du pratade om honom jättemycket inför eran dejt. Jag tror att du gillar honom.
- Hur kan man gilla någon som man inte ens vet vem det är?
- Tja.. jag vet faktiskt inte. Men han har besökt dig flera gånger varje dag. 
- Pappa jag är jätte trött jag tror jag ska vila lite.
- Okej, jag sitter här hela tiden.

Justins Perspektiv
Jag öppnade sjukhusdörrarna. Felicias pappa hade ringt och sagt att hon hade vaknat. Jag visste att hon inte ville träffa mig, men jag var tvungen att träffa henne innan jag åkte hem igen. Jag kom till tredje våningen och kom till hennes rum. Hon låg och sov och hennes pappa satt och läste en tidning och hennes lillebror spelade på sitt nintendo. Jag smög tyst in och ställde mig bredvid hennes säng.
- Ryan hej. Hennes pappa tittade upp från sin tidning.
- Hej, hur mår hon?
- Bra, hon är bara lite trött, men du ska se att hon vaknar snart.
- Okej. Jag satte mig bredvid honom i soffan och tog fram min telefon. Jag messade Scooter
"Ni måste flytta fram flyget, hinner inte annars. Är på sjukhuset"
Jag tittade snabbt in på twitter och tittade på mina fans tweets till mig. Felicia började att vakna och jag gick fram till henne. Hon öppnade ögonen och tittade på mig. Jag trodde att hon skulle se surt på mig men hon såg mest förvånad ut.
- Hej, hur är det?
- Är du Ryan?
- Eh... det är lite komplicerat.
- Vad gör du här?
- Jag ville bara se att du mådde bra.
- Jag känner inte dig.
- Jo, det gör du. Om du bara tänker efter.
- Jag har försökt, verkligen, försökt att minnas dig. Men jag kan inte.
- Men... det är ju jag.
- Pappa... jag
- Vad är det gumman. Jag kände mig skräckslagen. Jag visste att hon skulle vilja ha mig här, men det var ju efter det som hänt. Jag hade ju tänkt förklara. Men hon vet inte vem jag är.
- Det är okej, jag måste ändå gå. Jag försökte ta tag i hennes hand men hon drog undan den. Jag såg en sista gång på henne och lämnade sedan sjukhuset. Jag messade Scooter igen.
"Jag hinner ändå. Syns om 10" Jag hoppade in i min bil och körde direkt mot flyplatsen. Jag ville komma så långt bort från henne som möjligt. Men samtidigt ville jag stanna.

"Justin Bieber sågs på flygplatsen i Stratford i eftermiddags. Han såg ovanligt ledsen ut och ser man inte helt fel på bilderna ser det ut som om han har tårar i ansiktet. Träffade han en gammal flickvän som han fortfarande hade känslor för, men hon hade gått vidare och skaffat en pojkvän? Eller är han ledsen för att han måste lämna sina bästa kompisar igen. Men enligt mina källor har de inte ens träffats under hans vistelse i Stratford. Är det en hemlig förälskelse som han måste lämna? Alla ställer samma fråga, men min fråga är: vad är svaret? Titta in snart för mer skvaller om Justin Bieber. XOXO - Gossip Girl"

---

Vad tycks bra/dåligt? Vad tyckte ni om Gossip Girl? LOL
Vad tycker ni om designen bra/dålig. Den är gjord av gratisdesignfordig. Hon gör gratis designer. Fett bra va? Jag kommer inte att hinna upptadera på de närmaste tre veckorna. På onsdag ska jag iväg till min kusin och kommer hem på lördagseftermiddagen. Kanske hinner slänga in ett inlägg då eller på söndagmorgon. Men ska packa också för på söndagseftermiddagen ska jag åka till Italien och jag blir borta i två veckor. Men vi får se.
Kram Fanny :)

- Var ska vi? frågade jag när vi båda satt i bilen.
- Det får du se, det är en överraskning. Men jag tror du kommer att gilla den. Han startade bilen och körde iväg.

Efter att vi kört i en kvart kom vi fram till en park med japanska körsbärsträd överallt. De stod i blom och det såg helt underbart ut. Parken låg nära en jättestor skog och låg mitt ute i ingenstans men det var helt perfekt. Ryan öppnade dörren åt mig och jag steg ur. Jag gick sakta mot parken för att se vad som fanns längre bort. Ryan gick några meter bakom mig. När jag kommit lite längre in såg jag ett runt bord med två stolar på varsin sida. Det var dukat och i mitten av bordet stod ett brinnande ljus.
- Vad tycks?
- Det är helt underbart. Jag log mot Ryan.
- Jag vet att det kanske är lite mycket, men det är sån jag är.
- Det är inte alls för mycket det är helt lagom. Jag gick fram till bordet och satte mig. På tallriken låg maten som vi skulle äta. Vi åt och pratade i ungefär en halvtimme och jag hade inte haft det så trevligt sedan jag kom till Kanada. Ryan reste sig upp och ställde sig framför mig.
- Får jag lov?
- Det finns ingen musik.
- Det behövs inte. Han sträckte ut sin hand och jag tog imot den. Han tryckte mig nära honom och jag lutade mitt huvud mot hans.
- "It's like an angel came by and took me to heaven." Han sjöng låten medans vi stod och dansade. Jag visste att det var en Justin Bieber låt eftersom att Nora var galen i honom. Hon hade hur många bilder av honom på väggarna och hon spelade alltid hans musik. Hon hade släppat med mig på hans film "Never Say Never" när den kom ut och han var faktiskt väldigt söt... Jag slutade dansa och tittade på honom. Han hade det där håret och ögonen. När han sjöng så...
- Du heter inte Ryan! Jag hörde hur min röst darrade.
- Eh...
- Varför ljög du för mig?
- ...
- Du är ju Justin Bieber! Men varför? Jag kände hur tårarna trängde fram ur mina ögon. När jag äntligen träffar en kille som jag verkligen gillar är han Justin Bieber... Varför?
- Okej, jag kan förklara Felicia. Jag började sakta att baka bakåt. Tänk om allt han har sagt till mig har varit lögn.
- Nej, det behövs inte. Jag tog av mig mina platå skor och började att springa mot vägen.
- Felicia vänta! Jag sprang så fort jag kunde, mina tårar strömmade ner för mina kinder och jag kände hur mascaran kletade ut sig på mina kinder. Mina fötter värkte när jag sprang på grusvägen men jag brydde mig inte. Jag kom på att jag glömt min telefon i Justins bil men jag bara sprang. Jag visste inte var jag var, jag hade ingen telefon, jag kunde inte ringa pappa och chansen var stor att jag sprang vilse. Jag hoppades att jag hittade motorvägen snart och kunde lifta med någon. Det kändes som jag hade sprungit i en timme, mina fötter kändes som om de skulle explodera och jag såg ingenting genom mina tårfyllda ögon. Det ända jag såg var ett ljus jag han inte tänka. Hela kroppen gjorde så ont och jag kände mig så trött. Jag orkade inte hålla upp mina ögon, jag somnade in och smärtan försvann.

Justins Perspektiv
Jag sprang mot bilen. Jag var tvungen att följa efter henne. Hon skulle säkert spriga vilse och det ville jag inte skulle hända. Jag slog in hennes nummer samtidigt som jag satte mig i bilen och startade nummret. Jag hörde något plinga och upptäkte att hennes väska låg på golvet. Jag greps av panik. Hur skulle jag nu hitta henne. Jag började köra ut från grusvägen som hon förmodligen hade sprungit på. Jag körde i fem minuter när jag såg en stillastående bil och en man - förmodligen ägaren av bilen -  satt hukad på marken över något och med en telefon tryckt mot örat. Jag stannade bilen och hoppade upp. Han hade förmodligen kört på ett rådjur eller något i den stilen. Jag sprang fram till honom och såg till mina fasa vad han stod lutad över. Jag kände hur rädslan tog över min kropp och jag satte mig ner bredvid henne. Flera tårar trillade ner för mina kinder.
- Jag har ringt en ambulans och dom är på väg.
- Vad hände. Jag smekte hennes kind.
- Hon kom så hastigt, det var mörkt jag såg ingenting.
- Hon andas inte. Jag lyfte upp henne och höll om henne.
Ambulansen kom några minuter senare. Jag tog min bil och följde efter ambulansen till sjukhuset. Jag tog Felicias mobil och ringde hennes far.
- Hej Felicia! Hur är det?
- Hej, det är... Ryan. Det har hänt en olycka.

---

Vad tycker ni? Bra/Dåligt? :)
Kram Fanny

- Typ, som en dejt?
- Ja, typ som en dejt.
- Visst, om du inte följer efter mig igen.
- Haha nej det kommer inte att hända igen. Ska jag hämta dig vid sju imorgon?
-Visst det blir jätte bra. Jag började att gå hem, Ryan var otroligt snygg och jag skulle på en dejt med honom. Jag sprang den sista biten hem och sedan ringde jag Nora, hon var tvungen att veta detta.

Jag höll upp en kort vit klänning med låg rygg framför mig. Ryan hade sagt åt mig att sätta på mig något snyggt. Jag bestämde mig för att testa den. Den kanske var lite för mycket tänkte jag när jag granskade mig själv i spegeln. Men man såg att jag var brun och det var alltid ett plus. Jag tittade på topparna av mitt hår, jag måste verkligen klippa mig men det hann jag inte. Jag tog fram min hårborste och började reda ut mina tovor. Jag bestämde mig för att låta håret vara naturligt eftersom att jag inte orkade göra något med det. Jag smetade på mascara på mina ögonfransar och tog rött läppstift på läpparna. Så ja, nu kände jag mig hyffsat färdig. Jag tog fram mina snyggaste skor - med högklack och platå - och gick sedan ner i vardagsrummet.
- Oj! Vad du är fin gumman. Jag kände hur mina kinder hettade och jag log ett svagt leende mot pappa som satt och löste dagens korsord i tidningen.
- Tack.
- Liam, vad tycker du?
- Att den här gubben ska dö så att jag kommer till nästa level! Både jag och pappa började att skratta.
- Du skulle inte köpt det där tv-spelet till honom i födelsedagspresent.
- Nej, kanske inte. Liam, titta på din syster. Han pausade spelet och tog en snabb titt på mig och började sedan att spela igen. Han skulle också behöva en klippning. Hans blonda lockar gick ända ner till axlarna och hans lugg täckte hans isblå ögon. Jag satte mig ner bredvid pappa i soffan.
- Liam, vad tyckte du om Felicia?
- Hon var väl fin.
- Pappa, både jag och Liam skulle behöva klippa oss. Pappa tittade först på mig och sedan på Liam.
- Jag går och hämtar saxen.
- Pappa...
- Jag skojade bara gumman, klart att ni ska och klippa er. Liam skulle verkligen behöva det han ser ju ingenting. Ett djur som börjar på a och slutar på a som bor djungeln.
- En... Anakonda! Han klappade mig på huvudet och skrev sedan ner svaret i korsordet.
- Tack gumman. Det ringde på dörren.
- Är klockan redan sju?
- Tydligen... Han tog av sig sina läsglasögon som hade åkt långt fram på näsan och la dem och tidningen på bordet sedan reste han sig upp och gick bort mot dörren.
- Pappa! Han vände sig om.
- Ja?
- Jag kan väl få öppna, du kommer bara att skämma ut mig.
- Nej det kommer jag inte och jag vill bara hälsa på honom. Han hade kommit fram till ytterdörren och öppnade den. Jag hörde inte vad de sa men jag såg hur pappa hälsade på Ryan. Jag tittade på Liam där han satt, superkonsentrerad. Jag reste mig upp och gick ut i hallen till pappa och Ryan.
- Hej
- Hej, wow vad fin du är. Ryan log mot mig. Han stod där och såg allmänt vacker ut.
- Min dotter var så orolig att jag skulle skämma ut henne om jag öppnade dörren. Både Ryan och pappa började att skratta.
- Precis så där... jag mumlade
- Va?
- Ingenting. Jag log och pussade pappa på kinden och gick sedan ut med Ryan tätt efter mig.
Framför huset stod en range rover jag antog att det var hans.
- Din?
- Japp. Han öppnade passargerar dörren åt mig och gick sedan till förarens sida.
- Var ska vi? frågade jag när vi båda satt i bilen.
- Det får du se, det är en överraskning. Men jag tror du kommer att gilla den. Han startade bilen och körde iväg.

---

Vad tyckte ni? Det är nu det börjar bli lite spännande så fortsätt läsa. Nästa kapitel kommer upp snart. Kommentera gärna och ge förslag på vad ni vill ska hända :)
Kram Fanny

Jag var hos Pauline i över en timme och vi hade jätte kul. När jag gick hem var klockan 16.00. Jag gick och tittade ner på mina skor. Jag hade på mig mina nya Converse som jag hade köpt igår. Helt plötsligt gick jag in i någon...

Det var han, jag kunde inte komma ihåg vad han hette, Rasmus kanske? Han hade en grå tjocktröja och sina svarta jeans som han hade haft första gången vi hade träffats. Han hade ett par svarta solglasögon så jag kunde inte se hans ögon, och en new york keps. Den här gången hade ingen tappat något i alla fall men vi båda stannade upp ändå. Han tittade på mig och sken upp i ett leende.
- Hej!
- Hej.
- Jag tror att vi måste sluta träffas så här.
- Ja, det låter som en bra idé faktiskt. Ryan, det var så han hette.
- Vad gör du här?
- Jag bor här?
- Ja, men du bor inte i det här områ...
- Hur vet du vilket område jag bor i? Jag tittade på Ryan och såg hur hans kinder blev röda.
- Asså jo jag... typ... följde efter dig?
- Du följde efter mig? Jag satte mina armar i kors och tittade undrande på honom.
- Ja typ så. Han log sitt underbara leende och jag kunde inte vara arg på honom.
- Okej, det känns ju lite skumt men... Jag började att skratta.
- Varför följde du efter mig?
- Jag ville se vart du bodde, typ.
- Haha okej, du börjar att skrämma mig lite nu så jag tror att jag ska gå. Jag vände mig om och började gå.
- Felicia, vänta! Jag vände mig om.
- Ja?
- Vill du hitta på något någon gång?
- Typ, som en dejt?
- Ja, typ som en dejt.
- Visst, om du inte följer efter mig igen.
- Haha nej det kommer inte att hända igen. Ska jag hämta dig vid sju imorgon?
-Visst det blir jätte bra. Jag började att gå hem, Ryan var otroligt snygg och jag skulle på en dejt med honom. Jag sprang den sista biten hem och sedan ringde jag Nora, hon var tvungen att veta detta.

---

Jag vet detta var ett till kort kapitel, men har verkligen ingen fantasi och vill gärna ha lite feedback. Har nästan inga läsare. Bra/Dåligt?
Kram Fanny

- Felicia föresten. Jag sträckte fram min hand.
- Ryan. Han såg lite fundersam ut medans han sa det men tog sedan min hand.
- Trevligt att träffas, bor du här i Stratford?
- Nej jag är bara här och hälsar på mina kompisar, jag bodde här när jag var mindre. Du?
- Ny inflyttad.
- Okej, du kommer att älska det här.
- Känns bra att veta. Men då kanske vi syns någon gång hur länge stannar du?
- Hela sommaren.
- Okej men vad kul, du är den första jag träffat här en så länge.
- Vi syns. Han vinkade och gick sedan iväg. Jag stod kvar och tittade efter honom en lång stund men sen gick jag in i en annan affär.

- Hur är det i Kanada?
- Helt okej antar jag, men det hade varit bra om du var här Nora!
- Jag saknar dig jättemycket redan, vi måste träffas under lovet.
- Jag tycker att du ska flyga hit om en månad eller så, du måste se min walk-in-closet.
- Ja det måste jag, men jag måste gå. Puss
- Puss
Jag satte mig i sängen och fällde upp min laptop. Jag loggade in på facebook och kollade runt lite men insåg ganska snart att det skulle få mig att längta hem ännu mer. Jag stängde av datorn och gick ut i trädgården. Pappa och Liam spelade fotboll, jag satte mig ner i gräset och iaktog dom.
- Hej gumman ska du inte vara med?
- Nej, pappa hon kan inte spela.
- Men man ska vara snäll mot sin syster Liam
- Det är lugnt Liam har rätt jag suger på fotboll och tycker bara att det är skit tråkigt. Jag ska gå och ta en promenad. Jag gick ut ur grinden och började att gå mot parken. Jag tog upp min mobil för att titta hur mycket klockan var. 14.22, jag bestämde mig för att jag skulle vara borta i minst en timme. Jag kom till ett område som jag inte visste vad det hette. Men fint var det. Husen var stora och trädgårdarna var enorma. Varje hushåll hade två bilar och en stor veranda.
- Hej! Jag vände mitt huvud mot ett stort hus. Inte för att det var något speciellt men ändå.
- Eh... hej. En tjej som såg ut att vara i min ålder kom gående över den stora gröna gräsmattan.
- Är du ny här?
- Aa
- Okej bor du i det här området?
- Nej jag bor ungefär en kvart här i från.
- Okej, jag har aldrig sätt dig förut. Jag är Pauline
- Felicia. Hon log mot mig och jag log tillbaka. Hon hade svart lockigt hår och bruna ögon. Hon var lång och hade otroligt vita tänder.
- Vill du komma in? Karina har precis bakat bullar.
- Bullar? Det kan man väl aldrig tacka nej till. Jag följde efter henne in i huset som var ännu större inuti kändes det som. Man såg att det var en rik familj, fast det såg man ju när man tittade utanpå också men oj.
- Litet hus
- Haha, nej inte direkt. Det är lite läskigt ibland faktiskt, jag tycker själv att det är lite för stort. Men men.
- Haha okej. Vi kom in i köket där en lite större kvinna med brunt hår tog ut en bullplåt ur ugnen.
- Hej flickor, vill ni ha lite bullar, direkt ifrån ugnen. 
- Hej Karina, ja det skulle vara jättegott. Men kan vi ta med dom upp på rummet?
- Självklart, men om din mamma får reda på det blir hon jättearg.
- Jag vet, men då får hon väl inte reda på något. De började att skratta och jag stod helt stum bakom Pauline. 
 Hennes rum var underbart. Hon hade ett stort fönster som lyste upp hela rummet. Hon hade en stor dubbelsäng som såg otroligt skön ut, jag fick akta mig för att inte hoppa ner i sängen. Hon hade en walk-in-closet precis som jag och ett stort skrivbord med en macbook pro, och en tv som satt på väggen. Hon satte sig i en soffa som satt framför fönstret och ställde bullarna på bordet framför. Jag satte mig bredvid henne och ställde ner de två mjölkglasen som jag fått i uppgift att bära. Hon tittade på mig.
- Så var kommer du ifrån?
- Sverige
- Åh... jag har hört att det är jättefint där.
- Det är inget speciellt, har du bott här hela ditt liv? 
- Japp, mamma är mäklare och pappa äger ett advokatföretag. Jag har en storasyster, Melanie men hon har har flyttat till U.S.A så för det mesta är det bara jag och Karina i huset. 
- Vem är Karina?
- Hushållerskan. 
- Aha, så dina föräldrar jobbar mycket?
- Ja, hela tiden det är anledningen till att vi kan bo så här. Så vad jobbar din pappa med?
- Han jobbar för något företag. 
- Okej, har du något syskon?
- En lillebror på elva år, han heter Liam.
- Okej.
Jag var hos Pauline i över en timme och vi hade jätte kul. När jag gick hem var klockan 16.00. Jag gick och tittade ner på mina skor. Jag hade på mig mina nya Converse som jag hade köpt igår. Helt plötsligt gick jag in i någon...

---

Så vad tycks? Bra/Dåligt?
Kram Fanny

- Suprise, Suprise. Jag kramde om honom och började att hänga in mina kläder i min garderob. För första gången på tre månader log jag.

Jag vaknade av att solen lyste mig rätt i ögonen. Jag steg upp och tittade på klockan som visade att den var ungefär elva. Jag gick ner till köket där pappa och Liam satt och åt frukost.
- Hej sömntutan, har du sovit gott?
- Ja det har jag.
Jag satte mig med dom vid bordet och tog en macka som låg på ett fat och bredde den. Jag hällde upp apelsin juice i ett glas - som var min favorit - och började att äta.
- Vad har ni för planer inför dagen?
- Typ inget, kanske åker och shoppar eller något behöver nya kläder.
- Felicia, du har massa med fina kläder. Gör du bara det här för att visa att du är sur?
- Jag är inte sur pappa, men jag känner för att köpa nya kläder bara det är allt.
- Okej, och du Liam?
- Vet inte, kanske är med Marcus.
- Marcus? Jag pratade med mackan i munnen.
- Grannpojken.
- Tur att någon av oss har lärt känna någon. Jag drack upp min juice och gick upp på mitt rum.

Gallerian var otroligt stor. Jag hade svårt att bestämma mig vart jag skulle börja. Jag bestämde mig för en sko affär. Dom hade alla möjliga skor, jag valde ut fem par och började att pröva dom. En halvtimme senare bestämde jag mig för ett par svarta skor med högklack och ett par låga blå converse. Jag gick och betalade och gick sedan ut ur affären. Jag tittade ner i påsen och log när jag såg på mina skor. Jag märkte inte killen som gick framför mig som också tittade ner. Jag gick rätt in i honom. Jag såg något flyga över golvet men hann inte uppfatta vad det var.
- Förlåt mig. Han började att skratta.
- Det gör inget, det var lika mycket mitt fel. Jag tog en närmare titt på honom. Han hade en lila new york keps, en grå tjocktröja, ett par svarta jeans och ett par lila skor med hög sula. Han hade brunt hår och hasselbruna ögon. Jag visste att jag hade sätt honom någon stans men jag kunde inte sätta fingret på var. Han tittade på mig och log. Sedan sträckte han sig fram över mig och tog något som låg bakom mig. Då såg jag vad det var som jag hade sätt flyga typ. Hans mobil, en Iphone med lila skal. Jag hann se hans bakrundsbild. Det var på honom och en tjej som jag svär att jag hade sätt förut. Jag visste att jag hade sätt dom två tillsammans men just i den stunden kunde jag inte minnas var. Vi båda reste oss upp.
- Felicia föresten. Jag sträckte fram min hand.
- Ryan. Han såg lite fundersam ut medans han sa det men tog sedan min hand.
- Trevligt att träffas, bor du här i Stratford?
- Nej jag är bara här och hälsar på mina kompisar, jag bodde här när jag var mindre. Du?
- Ny inflyttad.
- Okej, du kommer att älska det här.
- Känns bra att veta. Men då kanske vi syns någon gång hur länge stannar du?
- Hela sommaren.
- Okej men vad kul, du är den första jag träffat här en så länge.
- Vi syns. Han vinkade och gick sedan iväg. Jag stod kvar och tittade efter honom en lång stund men sen gick jag in i en annan affär.

---

Jätte kort jag vet men har verkligen ingen fantasi. Tror ni att Ryan är den har säger att han är? Bra/Dåligt?
Kram Fanny