---

Jag tejpade ihop den sista flyttkartongen och satte mig ner bredvid den. Jag tog en titt på mitt rum. Det var helt tomt nu, jag hade spenderat de senaste tre månaderna att rensa mina grejer. Jag hade säkert slängt en stor låda med grejer och tre stora papperspåsar med för små kläder som jag skulle skänka till välgörenhet. Jag reste mig om och började bära ner alla de tusen flyttkartonger som nu täkte mitt golv.

Jag tog en sista titt in i mitt skåp och stängde det sedan. Jag tog fram mitt sudd och började sudda skåpets utsida som var fullt med klotter.
- Jag fattar inte att du ska sluta, visst det är sommarlov nu och allt men du kommer ju inte att komma tillbaka till tvåan. Nora stog bredvid mig och la ner böcker i en stor papperskasse från ICA.
 Nora som jag känt sen trean då vå gjort ett grupparbete tillsammans. Hon hade varit ny och inte haft några vänner men vi klickade bara helt enkelt. Vi hade känt varandra i snart åtta år, hennes bruna lockiga hår som jag var så avundsjuk på och hennes chockladbruna ögon. Min allra bästa vän som jag hade dygnat med, supit mig full med, rymt hemifrån med, gjort allt med. Skulle jag aldrig få träffa henne mer?
- Det är knappt så jag fattar det, jag vet inte hur jag ska överleva utan dig Nora. Du är ju min bästa vän.
- Hur tror du att jag ska klara mig utan dig? Du är fan min ända vän Felicia.
- Tro mig du kommer att klara dig, jag ska flytta till ett helt annat land, en annan kontinent, dom pratar inte ens svenska där! Hur ska jag klara det?
- Jag hade hellre flyttat än att stanna här, detta skit land asså!
- Du kan följa med mig.
- Om jag kunde det.

* * *
Jag tittade ut genom fönstret. Allt jag såg var moln och en blå himmel. Bredvid mig satt min lillebror och lyssnade i sina nya hörlurar som han hade fått förra månaden då han fyllt elva. Jag satt och läste "mitt nya jag". Jag hade läst den innan men jag gillade den. Den handlade om Lexi som är med om en olycka och vaknar upp på ett sjukhus flera år senare och kommer inte ihåg någonting om vad som har hänt. Men när hon vaknar upp inser hon att hon har det perfekta livet. Om det ändå vore jag. Jag har alltid viljat se in i framtiden och se vad som händer, se om mitt liv blir som jag har tänkt det. Men jag vet redan att det inte kommer att hända eftersom att jag flyttar till Stratford som ligger i Kanada. Det är andra sidan jorden från Nora och hela min släkt, vad tänkte pappa med egentligen. Varför fick pappa en befodran och var tvungen att flytta. Kunde han inte sagt "Jag vill inte bli befodrad jag stannar hellre i Sverige men tack ändå" allt hade varit så mycket lättare då.
"Kära passagerar detta är eran kapten som talar, om tjugo minuter landar vi Stratford. Hoppas att ni har haft en trevlig resa och tack för att ni rest med SAS" Härligt om tjugo minuter börjar mitt nya liv. Mycket ironi i den tanken. Jag fortsatte att läsa min bok.

- Så ungar nu är vi framme! Jag öppnade mina ögon och tittade ut genom fönstret. Huset var blått med vitt tak och två våningar. Trädgården var halv stor och hel tråkig! Jag gick ut ur bilen och tog min resväska och började att gå mot huset.
- Är det någon som har sätt hur huset ser ut inne?
- Självklart, på bilder.
- Pappa, tänk om huset ser ut som om det är... jag vet inte vad inne?
- Och tänkt om det inte är det? Du kan väl i alla fall vara lite positiv gumman? Titta på din lillebror. Liam stog och trummade på sin resväska med hörlurarna på sig.Positivt.
- Han är ju jättepositiv. Sa jag lågt för mig själv och öppnade ytterdörren och gick in.
 Jag blev väldigt förvånad när jag kom in. Huset var väldigt fint. Jag tog av mig skorna och började inspektera huset. Köket var vanlig storlek och vardagsrummet hade en snygg platt tv. Och längst bort i hörnet stod ett piano. Jag gick fram och tittade på det. Det var underbart. Jag satte mig ner och började spela. Pappa kom in och ställde sig vid pianot och flinade mot mig. Jag slutade att spela.
- Vad?
- Ett plus?
- Ja, absolut ett plus. Jag log mot honom och gick sedan upp på övervåningen.

Jag fick välja rum först. Jag valde det stora med utsikt överstaden. Väggarna var vita och kala och i ena hörnet stod en stordubbelsäng. Jag slängde mig på den och tittade upp i takte. Jag hade svårt att erkäna det men jag trodde faktiskt att jag skulle trivas i Kanada. I ena väggen fanns en dörr och självklart blev jag nyfiken och gick för att öppna den. Jag kunde inte tro mina ögon, det var en walkingcloset. Jag började hoppa och skrika. Pappa kom rusande in i mitt rum.
- Vad är det? flåsade han
- pappa, titta! Han började att skratta.
- Jag trodde väl att du skulle gilla den.
- Visste du att det fanns en?
- Självklart, det var därför du fick detta rummet.
- Men varför sa du inget?
- Suprise, Suprise. Jag kramde om honom och började att hänga in mina kläder i min garderob. För första gången på tre månader log jag.

---

Jag vet att det inte händer så mycket och jag tror att det kommer att ta ett tag innan Justin kommer in, måste tänka ut hur :) Bra/dålig?
Kram Fanny