Love Me - Kapitel 16
- Han kanske dyker upp snart.
- Tror du det?
- Jag vet det.
Felicias perspektiv
Jag satt bredvid Justin i bilen. Jag kunde fortfarande inte förstå att han hade bjudit ut mig.
Vi hade kört ett tag, och vi var mitt ute i ingenstans. Helt plötsligt stannade han, först trodde jag att bilen hade gått sönder när Justin hoppade ur bilen. Men när han dök upp vid min sida och öppnade dörren åt mig, förståd jag att detta var våran hållplats. Han tog min hand och ledde mig i mörkret, rätt in i skogen. Jag började att bli rädd,
en kille som jag aldrig träffat förut bjuder ut mig och tar med mig in i skogen.
- Justin är du säker på att det här är rätt väg? Han tittade på mig och log.
- Helt säker, föll efter mig. Han släppte min hand och försvann in i skogen. Jag gjorde som han bad mig och gick där han hade gått. Jag kom fram till en liten äng, och mitt på ängen stod ett bord, med tända ljus. På bordet stod också mat, vilket jag tyckte var ganska imponerande med tanke på att vi var mitt ute i ingenstans. Jag gick fram till honom.
- Slå dig ner. Han drog ut min stol och väntade tills jag hade satt mig tillrätta innan han själv satte sig ner på andra sidan. Vi åt god mat och pratade om allt mellan himmel och jord. Justin reste på sig.
- Får jag lov?
- Men det finns ingen musik.
- Det gör inget. Jag tog hans hand och vi började gunga till en takt som inte fanns. Han började att sjunga i mitt öra.
"It's like an angel came by and took me to heaven..."
"- Felicia föresten. Jag sträckte fram min hand.
- Ryan. Han såg lite fundersam ut medans han sa det men tog sedan min hand.
- Trevligt att träffas, bor du här i Stratford?
- Nej jag är bara här och hälsar på mina kompisar, jag bodde här när jag var mindre. Du?
- Ny inflyttad.
- Okej, du kommer att älska det här.
- Känns bra att veta. Men då kanske vi syns någon gång hur länge stannar du?
- Hela sommaren.
- Okej men vad kul, du är den första jag träffat här en så länge.
- Vi syns. Han vinkade och gick sedan iväg. Jag stod kvar och tittade efter honom en lång stund men sen gick jag in i en annan affär.
- Hej!
- Hej.
- Jag tror att vi måste sluta träffas så här.
- Ja, det låter som en bra idé faktiskt. Ryan, det var så han hette.
- Vad gör du här?
- Jag bor här?
- Ja, men du bor inte i det här områ...
- Hur vet du vilket område jag bor i? Jag tittade på Ryan och såg hur hans kinder blev röda.
- Asså jo jag... typ... följde efter dig?
- Du följde efter mig? Jag satte mina armar i kors och tittade undrande på honom.
- Ja typ så. Han log sitt underbara leende och jag kunde inte vara arg på honom.
- Okej, det känns ju lite skumt men... Jag började att skratta.
- Varför följde du efter mig?
- Jag ville se vart du bodde, typ.
- Haha okej, du börjar att skrämma mig lite nu så jag tror att jag ska gå. Jag vände mig om och började gå.
- Felicia, vänta! Jag vände mig om.
- Ja?
- Vill du hitta på något någon gång?
- Typ, som en dejt?
- Ja, typ som en dejt.
- Hej
- Hej, wow vad fin du är. Ryan log mot mig. Han stod där och såg allmänt vacker ut.
- Min dotter var så orolig att jag skulle skämma ut henne om jag öppnade dörren. Både Ryan och pappa började att skratta.
- Precis så där... jag mumlade
- Va?
- Ingenting. Jag log och pussade pappa på kinden och gick sedan ut med Ryan tätt efter mig.
Framför huset stod en range rover jag antog att det var hans.
- Din?
- Japp. Han öppnade passargerar dörren åt mig och gick sedan till förarens sida.
- Var ska vi? frågade jag när vi båda satt i bilen.
- Det får du se, det är en överraskning.
- Du heter inte Ryan! Jag hörde hur min röst darrade.
- Eh...
- Varför ljög du för mig?
- ...
- Du är ju Justin Bieber! Men varför? Jag kände hur tårarna trängde fram ur mina ögon. När jag äntligen träffar en kille som jag verkligen gillar är han Justin Bieber... Varför?
- Okej, jag kan förklara Felicia. Jag började sakta att baka bakåt. Tänk om allt han har sagt till mig har varit lögn.
- Nej, det behövs inte. Jag tog av mig mina platå skor och började att springa mot vägen.
- Felicia vänta!!"
Jag känder hur tårarna strömmade ner från mina kinder. Där framför mig stog Justin, han tittade på mig, båder oroat och en aning förvånad.
- Hur är det Felicia!
- Det är du!
- Jag?
-Ryan! Jag slog armarna om honom och han kramade mig tillbaka. Mina läppar mötte hans, och i just det ögonblicket kunde ingenting vara fel. Jag hade funnit min ängel. Jag älskade honom och jag visste att han älskade mig.
Sista kapitlet, men var lugna det kommer en ny novell om en vecka eller så. Vad tycks? Kram Fanny
- Tror du det?
- Jag vet det.
Felicias perspektiv
Jag satt bredvid Justin i bilen. Jag kunde fortfarande inte förstå att han hade bjudit ut mig.
Vi hade kört ett tag, och vi var mitt ute i ingenstans. Helt plötsligt stannade han, först trodde jag att bilen hade gått sönder när Justin hoppade ur bilen. Men när han dök upp vid min sida och öppnade dörren åt mig, förståd jag att detta var våran hållplats. Han tog min hand och ledde mig i mörkret, rätt in i skogen. Jag började att bli rädd,
en kille som jag aldrig träffat förut bjuder ut mig och tar med mig in i skogen.
- Justin är du säker på att det här är rätt väg? Han tittade på mig och log.
- Helt säker, föll efter mig. Han släppte min hand och försvann in i skogen. Jag gjorde som han bad mig och gick där han hade gått. Jag kom fram till en liten äng, och mitt på ängen stod ett bord, med tända ljus. På bordet stod också mat, vilket jag tyckte var ganska imponerande med tanke på att vi var mitt ute i ingenstans. Jag gick fram till honom.
- Slå dig ner. Han drog ut min stol och väntade tills jag hade satt mig tillrätta innan han själv satte sig ner på andra sidan. Vi åt god mat och pratade om allt mellan himmel och jord. Justin reste på sig.
- Får jag lov?
- Men det finns ingen musik.
- Det gör inget. Jag tog hans hand och vi började gunga till en takt som inte fanns. Han började att sjunga i mitt öra.
"It's like an angel came by and took me to heaven..."
"- Felicia föresten. Jag sträckte fram min hand.
- Ryan. Han såg lite fundersam ut medans han sa det men tog sedan min hand.
- Trevligt att träffas, bor du här i Stratford?
- Nej jag är bara här och hälsar på mina kompisar, jag bodde här när jag var mindre. Du?
- Ny inflyttad.
- Okej, du kommer att älska det här.
- Känns bra att veta. Men då kanske vi syns någon gång hur länge stannar du?
- Hela sommaren.
- Okej men vad kul, du är den första jag träffat här en så länge.
- Vi syns. Han vinkade och gick sedan iväg. Jag stod kvar och tittade efter honom en lång stund men sen gick jag in i en annan affär.
- Hej!
- Hej.
- Jag tror att vi måste sluta träffas så här.
- Ja, det låter som en bra idé faktiskt. Ryan, det var så han hette.
- Vad gör du här?
- Jag bor här?
- Ja, men du bor inte i det här områ...
- Hur vet du vilket område jag bor i? Jag tittade på Ryan och såg hur hans kinder blev röda.
- Asså jo jag... typ... följde efter dig?
- Du följde efter mig? Jag satte mina armar i kors och tittade undrande på honom.
- Ja typ så. Han log sitt underbara leende och jag kunde inte vara arg på honom.
- Okej, det känns ju lite skumt men... Jag började att skratta.
- Varför följde du efter mig?
- Jag ville se vart du bodde, typ.
- Haha okej, du börjar att skrämma mig lite nu så jag tror att jag ska gå. Jag vände mig om och började gå.
- Felicia, vänta! Jag vände mig om.
- Ja?
- Vill du hitta på något någon gång?
- Typ, som en dejt?
- Ja, typ som en dejt.
- Hej
- Hej, wow vad fin du är. Ryan log mot mig. Han stod där och såg allmänt vacker ut.
- Min dotter var så orolig att jag skulle skämma ut henne om jag öppnade dörren. Både Ryan och pappa började att skratta.
- Precis så där... jag mumlade
- Va?
- Ingenting. Jag log och pussade pappa på kinden och gick sedan ut med Ryan tätt efter mig.
Framför huset stod en range rover jag antog att det var hans.
- Din?
- Japp. Han öppnade passargerar dörren åt mig och gick sedan till förarens sida.
- Var ska vi? frågade jag när vi båda satt i bilen.
- Det får du se, det är en överraskning.
- Du heter inte Ryan! Jag hörde hur min röst darrade.
- Eh...
- Varför ljög du för mig?
- ...
- Du är ju Justin Bieber! Men varför? Jag kände hur tårarna trängde fram ur mina ögon. När jag äntligen träffar en kille som jag verkligen gillar är han Justin Bieber... Varför?
- Okej, jag kan förklara Felicia. Jag började sakta att baka bakåt. Tänk om allt han har sagt till mig har varit lögn.
- Nej, det behövs inte. Jag tog av mig mina platå skor och började att springa mot vägen.
- Felicia vänta!!"
Jag känder hur tårarna strömmade ner från mina kinder. Där framför mig stog Justin, han tittade på mig, båder oroat och en aning förvånad.
- Hur är det Felicia!
- Det är du!
- Jag?
-Ryan! Jag slog armarna om honom och han kramade mig tillbaka. Mina läppar mötte hans, och i just det ögonblicket kunde ingenting vara fel. Jag hade funnit min ängel. Jag älskade honom och jag visste att han älskade mig.
Sista kapitlet, men var lugna det kommer en ny novell om en vecka eller så. Vad tycks? Kram Fanny
Love Me - Kapitel 15
- Japp, men jag tycker faktiskt om Stratford mer, trodde aldrig att jag skulle säga det.
- Men nu har du det. Han tittade mig i ögonen, och jag log mot honom. Han var verkligen gullig.
Justins perspektiv
Höstlovet hade redan kommit och jag skulle äntligen få åka till Ryan och Chaz. Det var en lång resa men det var det värt. Jag hoppades också att jag skulle få träffa Felicia.
Planet landade på Stratford Airport tidigt på morgonen. Jag åkte direkt hem till mormor och morfar. Jag hade verkligen saknat dem, och alla andra. Jag messade Chaz och frågade om vi skulle hitta på något. Han sa ja och frågade om hans kompis kunde följa med, det var tydligen en tjej som han gillade. Jag ringde Ryan och bad honom haka på. Jag åkte några minuter senare till basketplanen där vi bestämt att vi skulle träffas. Jag var jättetaggade men samtidigt väldigt nervös. Jag hade inte träffat mina bästavänner sedan början av sommaren, det var alldeles för länge. Jag började att närma mig basketplanen. Jag såg Ryan som sköt några bollar, och Chaz som satt med någon tjej och flörtade. När jag kom närmare såg jag att det var... Felicia. Jag fick svårt att andas och kände hur jag höll på att falla ihop. Chaz och Felicia? Det kunde inte vara sant.
- Hej, Justin! Ryan kom springande mot mig och jag insåg att det var försent att gå hem igen och säga att jag mådde dåligt.
- Hej Ryan... Jag kramade om honom, och Chaz kom gående mot mig, hack i häl med Felicia.
- Hej! Jag kramade om honom. Jag kunde inte ta mina ögon från henne.
- Justin det här är Felicia. Hon sträckte fram sin hand, jag tog i den och ville aldrig släppa den. Hon började rodna och jag släppte hennes hand efter att ha insett att jag hade hållt i den några sekunder för länge.
- Ska vi ta och spela, jag ringde Nolan och grabbarna så de borde vara här snart.
- Visst. Jag och grabbarna gick till planen och Felicia gick och satte sig på marken en bit bort. Jag kunde inte fokusera i spelet. Jag satt och tittade på Felicia där hon satt och läste sin bok. Hon var helt underbar. Helt plötsligt en boll i huvudet.
- Biebs, vad är det med dig?
- Lång resa bara.
- Okej, men kom igen fokusera lite.
Jag gick fram till Felicia, grabbarna spelade förfullt och det var min chans.
- Hej.
- Hej. Hon tittade upp från sin bok.
- Är den bra?
- Vilken då?
- Boken.
- Jaha, jo den är väl helt okej.
- Vad handlar den om.
- Den handlar om en tjej som tappar minnet. Typ som jag.
- Som du? Jag bestämde mig för att spela med.
- Jag blev påkörd av en bil, jag tappade en liten del av minnet. Jag var tydligen på en dejt med någon kille som hette Ryan när det hände. Fast han har inte dykt upp någon mer gång en på sjukhuset.
- Han kanske bestämde sig för att ge upp.
- Ge upp?
- Ja, du kände väl inte igen honom?
- Nej men...
- Han insåg väl att det skulle göra mindre ont att bara dra.
- Kanske det... men jag skulle uppskatta om han iallafall försökt få mig att minnas honom.
- Ja, men det kanske inte han tyckte.
- Nej kanske inte... Hon tittade ner i marken och såg väldigt sårad ut.
- Så vad händer mellan dig och Chaz?
- Mellan mig och Chaz?
- Ni två verkar gilla varandra.
- Han är jättegullig och så, men jag tror att han gillar mig på ett annat sätt.
- Har du sagt det till honom?
- Jag vill inte såra hans känslor.
- Varför gillar du inte honom på det sättet?
- Den där Ryan, jag tror att jag har känslor för honom. Jag såg en tår trilla ner för hennes kind.
- Har du?
- Det är så konstigt eftersom att jag inte vet vem han är, men jag önskar att jag gjorde det.
- Han kanske dyker upp snart.
- Tror du det?
- Jag vet det.
- Men nu har du det. Han tittade mig i ögonen, och jag log mot honom. Han var verkligen gullig.
Justins perspektiv
Höstlovet hade redan kommit och jag skulle äntligen få åka till Ryan och Chaz. Det var en lång resa men det var det värt. Jag hoppades också att jag skulle få träffa Felicia.
Planet landade på Stratford Airport tidigt på morgonen. Jag åkte direkt hem till mormor och morfar. Jag hade verkligen saknat dem, och alla andra. Jag messade Chaz och frågade om vi skulle hitta på något. Han sa ja och frågade om hans kompis kunde följa med, det var tydligen en tjej som han gillade. Jag ringde Ryan och bad honom haka på. Jag åkte några minuter senare till basketplanen där vi bestämt att vi skulle träffas. Jag var jättetaggade men samtidigt väldigt nervös. Jag hade inte träffat mina bästavänner sedan början av sommaren, det var alldeles för länge. Jag började att närma mig basketplanen. Jag såg Ryan som sköt några bollar, och Chaz som satt med någon tjej och flörtade. När jag kom närmare såg jag att det var... Felicia. Jag fick svårt att andas och kände hur jag höll på att falla ihop. Chaz och Felicia? Det kunde inte vara sant.
- Hej, Justin! Ryan kom springande mot mig och jag insåg att det var försent att gå hem igen och säga att jag mådde dåligt.
- Hej Ryan... Jag kramade om honom, och Chaz kom gående mot mig, hack i häl med Felicia.
- Hej! Jag kramade om honom. Jag kunde inte ta mina ögon från henne.
- Justin det här är Felicia. Hon sträckte fram sin hand, jag tog i den och ville aldrig släppa den. Hon började rodna och jag släppte hennes hand efter att ha insett att jag hade hållt i den några sekunder för länge.
- Ska vi ta och spela, jag ringde Nolan och grabbarna så de borde vara här snart.
- Visst. Jag och grabbarna gick till planen och Felicia gick och satte sig på marken en bit bort. Jag kunde inte fokusera i spelet. Jag satt och tittade på Felicia där hon satt och läste sin bok. Hon var helt underbar. Helt plötsligt en boll i huvudet.
- Biebs, vad är det med dig?
- Lång resa bara.
- Okej, men kom igen fokusera lite.
Jag gick fram till Felicia, grabbarna spelade förfullt och det var min chans.
- Hej.
- Hej. Hon tittade upp från sin bok.
- Är den bra?
- Vilken då?
- Boken.
- Jaha, jo den är väl helt okej.
- Vad handlar den om.
- Den handlar om en tjej som tappar minnet. Typ som jag.
- Som du? Jag bestämde mig för att spela med.
- Jag blev påkörd av en bil, jag tappade en liten del av minnet. Jag var tydligen på en dejt med någon kille som hette Ryan när det hände. Fast han har inte dykt upp någon mer gång en på sjukhuset.
- Han kanske bestämde sig för att ge upp.
- Ge upp?
- Ja, du kände väl inte igen honom?
- Nej men...
- Han insåg väl att det skulle göra mindre ont att bara dra.
- Kanske det... men jag skulle uppskatta om han iallafall försökt få mig att minnas honom.
- Ja, men det kanske inte han tyckte.
- Nej kanske inte... Hon tittade ner i marken och såg väldigt sårad ut.
- Så vad händer mellan dig och Chaz?
- Mellan mig och Chaz?
- Ni två verkar gilla varandra.
- Han är jättegullig och så, men jag tror att han gillar mig på ett annat sätt.
- Har du sagt det till honom?
- Jag vill inte såra hans känslor.
- Varför gillar du inte honom på det sättet?
- Den där Ryan, jag tror att jag har känslor för honom. Jag såg en tår trilla ner för hennes kind.
- Har du?
- Det är så konstigt eftersom att jag inte vet vem han är, men jag önskar att jag gjorde det.
- Han kanske dyker upp snart.
- Tror du det?
- Jag vet det.
Love Me - Kapitel 14
- Felicia. Bussen stannade utanför skolan och jag steg ut efter Chaz och hans vän. Jag såg på dem när de åkte iväg på sina skateboards. Jag hoppades inerst inne att jag skulle få träffa dem igen. Iallafall Chaz.
Jag gick runt med min bricka i handen. Jag kunde inte se Pauline någonstans och jag kände mig helt vilsen. Var skulle jag sitta? Med vilka? Första dagen hade varit lugn, en lektion där man träffade lärarna, sen fick man gå hem. Jag hade hamnat i samma klass som Chaz, vi hade inte pratat något mer sedan bussturen, och det var ganska förståeligt eftersom han verkade vara väldigt populär. Ska jag vara ärlig är jag glad att han inte gjorde det, jag vill bara ligga lågt just nu. Inga grupp placeringar för min del. Så här i matsalen virrade jag runt, andra dagen i skolan och kände mig som en av töntarna.
- Felicia! Jag hörde någon ropa mitt namn, men jag kunde inte uppfatta varifrån det kom. Chaz kom gående mot mig med ett stort leende på läpparna. Åh nej!
- Du ser lite ensam ut, vill du sitta med oss? Jag tittade mot bordet där Chaz hade suttit.
- Det ser ganska fullt ut.
- Vi kan tränga ihop oss, kom igen.
- Okej, jag har ju ingen annan stans att sitta. Jag följde efter Chaz och trängde ihop mig bredvid honom och en annan tjej. Jag högg in på min kyckling sallad och såg till att ha mat i munnen, för att ingen skulle kunna fråga något.
- Är du hungrig? Chaz flinade mot mig. Jag tuggade ut.
- Vad tror du?
- Jag tror att du är väldigt hungrig.
- Vi kör på din teori.
- Du Felicia! Killen som varit med Chaz på bussen tittade på mig.
- Ja, det är jag och du är?
- Ryan, ska du hänga med till skateboard rampen sen?
- Jag åker inte skateboard, men det kan jag väl göra.
- Jag kan lära dig om du vill?
- Tack, men nej tack jag tror jag har legat på sjukhus länge nog för detta året. En annan gång kanske?
- Visst.
Det tog ungefär fem minuter att gå till skaterampen, inte för att det oroade mig, vi hade en timmes lunch. Ryan började åka direkt, men Chaz stannade kvar med mig och vi gick och satte oss på en bänk lite längre bort.
- Så, du är inte härifrån va?
- Ser jag ut att vara härifrån?
- Nej, du ser att vara ifrån något europeisktland. De flesta tjejerna därifrån är snygga.
- Var det en komplimang?
- Du får tolka det som du vill. Han blev lite generad.
- Sverige, faktiskt.
- Så då hade jag rätt.
- Jag antar det.
- Är det fint där?
- Japp, men jag tycker faktiskt om Stratford mer, trodde aldrig att jag skulle säga det.
- Men nu har du det. Han tittade mig i ögonen, och jag log mot honom. Han var verkligen gullig.
Inte så långt, men det får räcka. Besök min kompis Justin Bieber novellblogg. novellbloggjustinbieber
Kram FAnny
Jag gick runt med min bricka i handen. Jag kunde inte se Pauline någonstans och jag kände mig helt vilsen. Var skulle jag sitta? Med vilka? Första dagen hade varit lugn, en lektion där man träffade lärarna, sen fick man gå hem. Jag hade hamnat i samma klass som Chaz, vi hade inte pratat något mer sedan bussturen, och det var ganska förståeligt eftersom han verkade vara väldigt populär. Ska jag vara ärlig är jag glad att han inte gjorde det, jag vill bara ligga lågt just nu. Inga grupp placeringar för min del. Så här i matsalen virrade jag runt, andra dagen i skolan och kände mig som en av töntarna.
- Felicia! Jag hörde någon ropa mitt namn, men jag kunde inte uppfatta varifrån det kom. Chaz kom gående mot mig med ett stort leende på läpparna. Åh nej!
- Du ser lite ensam ut, vill du sitta med oss? Jag tittade mot bordet där Chaz hade suttit.
- Det ser ganska fullt ut.
- Vi kan tränga ihop oss, kom igen.
- Okej, jag har ju ingen annan stans att sitta. Jag följde efter Chaz och trängde ihop mig bredvid honom och en annan tjej. Jag högg in på min kyckling sallad och såg till att ha mat i munnen, för att ingen skulle kunna fråga något.
- Är du hungrig? Chaz flinade mot mig. Jag tuggade ut.
- Vad tror du?
- Jag tror att du är väldigt hungrig.
- Vi kör på din teori.
- Du Felicia! Killen som varit med Chaz på bussen tittade på mig.
- Ja, det är jag och du är?
- Ryan, ska du hänga med till skateboard rampen sen?
- Jag åker inte skateboard, men det kan jag väl göra.
- Jag kan lära dig om du vill?
- Tack, men nej tack jag tror jag har legat på sjukhus länge nog för detta året. En annan gång kanske?
- Visst.
Det tog ungefär fem minuter att gå till skaterampen, inte för att det oroade mig, vi hade en timmes lunch. Ryan började åka direkt, men Chaz stannade kvar med mig och vi gick och satte oss på en bänk lite längre bort.
- Så, du är inte härifrån va?
- Ser jag ut att vara härifrån?
- Nej, du ser att vara ifrån något europeisktland. De flesta tjejerna därifrån är snygga.
- Var det en komplimang?
- Du får tolka det som du vill. Han blev lite generad.
- Sverige, faktiskt.
- Så då hade jag rätt.
- Jag antar det.
- Är det fint där?
- Japp, men jag tycker faktiskt om Stratford mer, trodde aldrig att jag skulle säga det.
- Men nu har du det. Han tittade mig i ögonen, och jag log mot honom. Han var verkligen gullig.
Inte så långt, men det får räcka. Besök min kompis Justin Bieber novellblogg. novellbloggjustinbieber
Kram FAnny
Love Me - Kapitel 13
Det hade gått två veckor sedan jag och Nora varit i New York tillsammans, och min garderob hade verkligen blivit betydligt större. Jag saknade Nora jättemycket, men var faktiskt ganska lättad av att inte behöva höra hennes tjat om Justin Bieber 24/7. På måndag började skolan, första året här i Stratford, och det var bara två dagar kvar. Jag var väldigt nervös men det tänkte jag inte visa för någon. Pauline skulle börja i min paralell klass, hon var den ända jag kände så det hade varit ganska skönt att ha hamnat i samma klass som henne. Men jag skulle iallfall inte behöva sitt själv på lunchen.
Jag lade undan min bok och fällde upp laptopen i knät. Jag var ensam hemma eftersom att pappa och Liam skulle ha en "killkväll", så de var på någon bio - action förmodligen - och sen skulle de gå ut och äta - McDonalds om jag får gissa - typiskt killar. Så där satt jag, i soffan framför tv:n och försökte underhålla mig själv. Pauline var inte hemma, hon var hos sin mormor och morfar i Toronto.
Jag loggade in på facebook och tittade på senaste händelserna, vilka som var inne på chatten och kollade på bilderna Nora hade lagt in från New York resan. Hon hade döpt albumet "Justin Bieber i New York!". Jag klickade in mig på hennes logg och gav henne en kommentar och tackade för att hon nämnt mig i albumet. Mycket sarkasm jag vet, men det fick hon faktiskt tåla. Typ. Jag satte på musik och gick in till köket och bredde två mackor som skulle bli min middag. En med ost och en med skinka, ovanliga pålägg jag vet. Jag hällde upp lite Cola i ett glas och satte mig vid min laptop, det var inte förens jag satt där med mackorna bredvid mig och laptopen i knät som jag insåg att jag satt och lyssnade på Justin Bieber. One Less Lonely girl började att spelas och jag såg honom framför mig. Han var så perfekt, och hans brun,gröna ögon lyste verkligen när han sett på mig. Hans hår var svettigt och klibbade fast mot hans panna, men han var ändå så vacker.
Jag bestämde mig för att söka runt om honom på google, enklaste sättet hade varit att ringa Nora och bett henne berätta allt om honom för mig, men för det första var det inte direkt billigt att ringa till Sverige här ifrån, och för det andra skulle hon bara börja ställa massa frågor och tro att jag blivit helt galen i Justin Bieber. Nej, det fick bli google helt enkelt. Jag skrev in Justin Bieber i sök fältet och det kom upp massa sidor där det stod allt om honom. Jag valde Wikipedia, även om jag lärt mig i skolan att det inte var den säkraste källan, brukade informationen om kändisar och diverse saker faktiskt stämma.
Justin Drew Bieber, född 1 Mars 1994, i Stratford, Ontario är en kanadensisk sångare och skådespelare.
1994, det är ju samma år som jag, och... han är född i Stratford, där bor ju jag! Jag blev helt uppspelt och började hoppa i soffan. Jag satte mig ner igen och gick ut från Wikipedia. Jag tog bort Justin Bieber ur sökfältet och skrev istället: "Har Justin Bieber en flickvän?" Det kom upp massa olika sidor om Justin Bieber och hans flickvän? Jag tog första bästa och började läsa om någon som hette Selena Gomez. Var Selena och Justin tillsammans? Jag skrollade ner till kommentarsfältet och såg att de flesta trodde att det var ett PR-trick, det kändes iallafall lite bättre. Hur kunde Justin ha en flickvän??
Jag sökte på Selena Gomez på bilder och massa kom upp. Hon var underbart vacker och snygg. Varför såg inte jag ut som henne? Jag bestämde mig för att besöka Wikipedia igen, Selena Gomez var tydligen också känd. Då kanske bara det var ett PR-trick? Eller? Jag fällde ihop min laptop och satte på tv:n ABC family visade det senaste avsnittet av "Pretty little liars"det tackar man aldrig nej till.
Alarm klockan ringde klockan sex och jag kände hur hela kroppen värkte av trötthet. Kunde man inte bara hoppa över skolan? Jag kravlade ur sängen och fram till min garderob för att hitta något att ta på mig. Jag undvek att titta mig själv i spegeln, rädd för vad jag skulle se, ett trött monster med hår som stog åt alla håll. Det var ingen vacker syn, jag hade lärt mig vid det här laget att bästa sättet att känna sig självsäker hela dagen var att undvika spegeln innan man hade fixat i ordning sig.
Jag valde ett par slitna jeans med hål här och var - mina favorit jeans - och en vit stickad tröja. Jag borstade ur mitt hår och bestämde mig sedan för att möta spegel när jag skulle sminka mig. Jag drog på mascara och bestämde mig för att vara färdig. Sommaren var över och jag hade blivit betydligt bruna här än vad jag hade blivit hemma.
Jag tassade tyst ner för att inte väcka någon, vilket redan varit försent eftersom pappa stog nere i köket och ställde fram frukost.
- Pappa, vad gör du uppe? Han höll fram en kopp kaffe och log mot mig.
- Jag tänkte att jag kunde skutjsa dig och Liam till skolan.
- Tack för erbjudandet men jag tar nog hellre skolbussen som resten av eleverna gör. Jag smakade på kaffet som smakade gudomligt. Min pappa var verkligen bäst på att göra kaffe.
- Pappa, kaffet var jättegott. Jag log mot honom och hoppades att han skulle förstå.
- Tack, jag fattar att du vill åka skolbussen. Jag går upp och väcker Liam. Han försökte le, men jag såg direkt att han var sårad. Men jag var tonåring. Typ.
Jag gick på bussen och log mot busschaffören. Han log tillbaka samtidigt som han såg förvånad ut. Han var en liten och knubbig man i 40-års åldern. Han hade inget hår på huvudet och hade mycket skägg och med det menar jag mycket. På bussen var det mycket liv och folk kastade saker omkring sig. Jag fattar inte att man kan vara så pigg när klockan var sju på morgon. Jag gick nästan längst bak i bussen och satte mig i ett tomt sätte och hoppades inte att det skulle komma någon pratglad typ och sätta sig bredvid mig. Det var mer än jag orkade just nu.
Vi åkte några stationer och ingen satte sig bredvid mig. Men sen kom det två killar när det var ungefär en kvart kvar till skolan, med skateboards i handen som såg ut att vara i min ålder. Den ena killen hade inte så mycket hår, och såg hård ut men såg samtidigt väldigt vänlig ut. Den andra killen hade mer hår och var väldigt söt, han var också ganska lång, men inte lika lång som den andra. Den söta killen satte sig brevid mig, medans den andra killen satte sig på andra sidan gången. De började att prata om något som jag inte uppfattade. Killen som satt bredvid mig luktade gott, och hade en jättegullig röst. Jag beodrade mig själv att sluta tänka på honom och lutade mig tillbaka och blundade.
- Hej, är du ny? Killen bredvid mig försökte föra en konversation med mig.
- Hej, ja det är jag du?
- Nej, jag har gått på samma gamla tråkiga skola hela livet.
- Vad bra, då vet jag att den är tråkig... och gammal.
- Haha, nej du kommer säkert att gilla den. Han log mot mig och jag kunde inte låta bli att titta på hans vita och raka tänder. Hans vän såg otroligt uttråkad ut och undrade säkert varför hans polare snackade med mig.
- Chaz.
- Felicia. Bussen stannade utanför skolan och jag steg ut efter Chaz och hans vän. Jag såg på dem när de åkte iväg på sina skateboards. Jag hoppades inerst inne att jag skulle få träffa dem igen. Iallafall Chaz.
Love Me - Kapitel 12
- Hon har blont hår och mörkblå ögonen, hon är ganska lång och hon är bara allmänt vacker.
- okej, vi får se om det blir rätt.
- Det måste det bli.
Felicias Perspektiv
Jag och Nora stod i publiken. Det hade gått ungefär tjugo minuter av konserten och jag var redan genom svettig. Justin var verkligen bra. Jag och Nora sjöng med i "Bigger", vi hoppade och dansade. Jag var glad att jag tog mina converse och inte mina decimeter höga klackar. Jag tittade på Nora, hon såg ut som hon skulle sprängas av lycka och jag kunde inte hjälpa att känna samma sak. Han var så söt och så underbar. Eller det där om att han var underbar, det hopppades jag bara. Låten började ta slut och Justin slängde av sig den lila västen som han hade på sig. Värst vad mycket kläder han hade på sig. Först en jacka, en väst och en vit långärmad tröja. Jag skulle Dö! Jag svettades nästan ihjäl och jag hade på mig en t-shirt med I love Justin Bieber tryck på. Introt till One Less Lonely Girl började och Nora började att skricka ännu mer. Jag höll för öronen. Justin började sjunga och det såg ut som han letade efter någon, det kanske bara var en del av nummret. Helt plötsligt började en liten kvinna med brunrött hår att tränga sig fram i publiken. Bakom henne gick en ganska lång man med kort brunt hår och en mörkgrön keps. De började att gå mot oss och mannen peckade på mig. Jag greps av panik, hade jag gjort något fel? Nora verkade inte lägga märke till dem. De kom bara närmare och närmare och jag drog mig nära Nora.
- Är du... Felicia?
- Eh... ja, men hur vet du det?
- Det är inte viktigt just nu. Nora hade lagt märke till dem nu och hon började hoppa och skricka. Jag blev ännu räddare. Det kanske var Justins livvakter som kom för att eskortera ut mig.
- Vill du bli Justins One Less Lonely Girl. Hela världen stannade. Nora stod och gapade och stirrade på mig. Jag tittade på henne, sedan på mannen och kvinnan och sist på Justin. De hade tagit fram en pall på scenen. Jag ville så gärna gå upp dit, men Nora skulle bli så ledsen om hon inte blev OLLG.
- Jag vet inte...
- Är du dum eller Felicia? Säg ja!
- Men du ville ju så gärna bli Justins One Less Lonley Girl!
- Men du också, och det spelar ingen roll. Jag är bara glad att vara här...
- Okej. Jag vände mig mot mannen och kvinnan.
- Jag vill bli Justins One less lonely girl! Nora kramade om mig och jag följde efter mannen och kvinnan.
Vi gick förbi massa olika människor som jag kände igen. Säkert från filmen. Det här var andra gången Justin uppträde i Madison Square Garden och jag skulle bli Justins OLLG! Jag log mot alla människor som jag gick förbi och jag kände mig så glad. Vi kom fram till scenen och där stod några av Justins dansare.
- Så du är OLLG?
- Ja, jag antar det.
- Bara andas, och le, kom ihåg han sjunger låten till dig. Han gav mig en vink att jag skulle gå påscenen. Men precis innan jag gick på ryckte han tag i min arm.
- Och kom ihåg sätt blommorna i vatten när du kommer hem så de inte vissnar. Han blinkade mot mig och jag log tillbaka, sen gick jag ut på scenen.
Justins Perspektiv
Jag hade inte kunnat se Felicia i publiken, tänk om hon inte var här. Men det måste hon. Jag fortsatte sjunga och dansa. Snart skulle OLLG komma ut på scenen och det var det ända som bettyde någonting. Om det var hon förstås. Jag stod högst upp på scenen och tittade ut på publiken. OLLG hade redan gått ut och satt sig på pallen men jag kunde inte se henne. Om några meningar skulle jag gå ner och ge henne blommor och sjunga för henne.
Efter exakt tre meningar gick jag ner och där satt hon. Felicia. Min ängel. Jag tog emot blommorna som mina dansare gav mig och gick fram till henne. Jag fick behärska mig för att inte springa fram och kyssa henne. Några steg kvar och sen var jag framme. Jag gav henne blommorna och tittade henne i ögonen. Hon var verkligen perfekt.
Felicias perspektiv
Han tittade mig i ögonen samtidigt som han gav mig blommorna. De var röda precis som hans läppar. Jag ville bara kyssa honom, och hålla om honom. Det kändes som om jag hade träffat honom förut. Jag kunde inte sluta le eller se på honom. Han var verkligen perfekt. Han höll om mig och kramade mig. Helt plötsligt var låten slut och dansarna följde mig ut.
- Hur var han? Kvinnan som hämtat upp mig stod bredvid mig igen.
- Han var helt underbar!
- Du är nog den ändå som inte har gråtit. Du är unik.
- Tack, antar jag. Jag kom ut i publiken igen och gick till Nora. Hon kramade om mig länge och sen fortsatte vi titta på konserten.
- okej, vi får se om det blir rätt.
- Det måste det bli.
Felicias Perspektiv
Jag och Nora stod i publiken. Det hade gått ungefär tjugo minuter av konserten och jag var redan genom svettig. Justin var verkligen bra. Jag och Nora sjöng med i "Bigger", vi hoppade och dansade. Jag var glad att jag tog mina converse och inte mina decimeter höga klackar. Jag tittade på Nora, hon såg ut som hon skulle sprängas av lycka och jag kunde inte hjälpa att känna samma sak. Han var så söt och så underbar. Eller det där om att han var underbar, det hopppades jag bara. Låten började ta slut och Justin slängde av sig den lila västen som han hade på sig. Värst vad mycket kläder han hade på sig. Först en jacka, en väst och en vit långärmad tröja. Jag skulle Dö! Jag svettades nästan ihjäl och jag hade på mig en t-shirt med I love Justin Bieber tryck på. Introt till One Less Lonely Girl började och Nora började att skricka ännu mer. Jag höll för öronen. Justin började sjunga och det såg ut som han letade efter någon, det kanske bara var en del av nummret. Helt plötsligt började en liten kvinna med brunrött hår att tränga sig fram i publiken. Bakom henne gick en ganska lång man med kort brunt hår och en mörkgrön keps. De började att gå mot oss och mannen peckade på mig. Jag greps av panik, hade jag gjort något fel? Nora verkade inte lägga märke till dem. De kom bara närmare och närmare och jag drog mig nära Nora.
- Är du... Felicia?
- Eh... ja, men hur vet du det?
- Det är inte viktigt just nu. Nora hade lagt märke till dem nu och hon började hoppa och skricka. Jag blev ännu räddare. Det kanske var Justins livvakter som kom för att eskortera ut mig.
- Vill du bli Justins One Less Lonely Girl. Hela världen stannade. Nora stod och gapade och stirrade på mig. Jag tittade på henne, sedan på mannen och kvinnan och sist på Justin. De hade tagit fram en pall på scenen. Jag ville så gärna gå upp dit, men Nora skulle bli så ledsen om hon inte blev OLLG.
- Jag vet inte...
- Är du dum eller Felicia? Säg ja!
- Men du ville ju så gärna bli Justins One Less Lonley Girl!
- Men du också, och det spelar ingen roll. Jag är bara glad att vara här...
- Okej. Jag vände mig mot mannen och kvinnan.
- Jag vill bli Justins One less lonely girl! Nora kramade om mig och jag följde efter mannen och kvinnan.
Vi gick förbi massa olika människor som jag kände igen. Säkert från filmen. Det här var andra gången Justin uppträde i Madison Square Garden och jag skulle bli Justins OLLG! Jag log mot alla människor som jag gick förbi och jag kände mig så glad. Vi kom fram till scenen och där stod några av Justins dansare.
- Så du är OLLG?
- Ja, jag antar det.
- Bara andas, och le, kom ihåg han sjunger låten till dig. Han gav mig en vink att jag skulle gå påscenen. Men precis innan jag gick på ryckte han tag i min arm.
- Och kom ihåg sätt blommorna i vatten när du kommer hem så de inte vissnar. Han blinkade mot mig och jag log tillbaka, sen gick jag ut på scenen.
Justins Perspektiv
Jag hade inte kunnat se Felicia i publiken, tänk om hon inte var här. Men det måste hon. Jag fortsatte sjunga och dansa. Snart skulle OLLG komma ut på scenen och det var det ända som bettyde någonting. Om det var hon förstås. Jag stod högst upp på scenen och tittade ut på publiken. OLLG hade redan gått ut och satt sig på pallen men jag kunde inte se henne. Om några meningar skulle jag gå ner och ge henne blommor och sjunga för henne.
Efter exakt tre meningar gick jag ner och där satt hon. Felicia. Min ängel. Jag tog emot blommorna som mina dansare gav mig och gick fram till henne. Jag fick behärska mig för att inte springa fram och kyssa henne. Några steg kvar och sen var jag framme. Jag gav henne blommorna och tittade henne i ögonen. Hon var verkligen perfekt.
Felicias perspektiv
Han tittade mig i ögonen samtidigt som han gav mig blommorna. De var röda precis som hans läppar. Jag ville bara kyssa honom, och hålla om honom. Det kändes som om jag hade träffat honom förut. Jag kunde inte sluta le eller se på honom. Han var verkligen perfekt. Han höll om mig och kramade mig. Helt plötsligt var låten slut och dansarna följde mig ut.
- Hur var han? Kvinnan som hämtat upp mig stod bredvid mig igen.
- Han var helt underbar!
- Du är nog den ändå som inte har gråtit. Du är unik.
- Tack, antar jag. Jag kom ut i publiken igen och gick till Nora. Hon kramade om mig länge och sen fortsatte vi titta på konserten.
Love Me - Kapitel 11
- Jaja. Ja lade huvudet på kudden och slöt ögonen. De spelade en av Justins låtar "One time" och jag kunde inte hjälpa att jag låg och drömde om Justin i det ögonblicket. För just då kändes det som om jag visste allt om honom, som jag hade träffat honom. Men jag var nog bara trött och vimsig efter den långa flygturen. Precis innan låten tog slut somnade jag.
Jag höll upp en klänning framför mig. Varför kunde jag inte få ha en klänning?
- Felicia du kan faktiskt inte ha en klänning på dig, vill du inte bli Justin OLLG?
- Faktiskt bryr jag mig inte, skulle vara ganska kul men jag vill ju ha på mig vad jag vill.
- Och du kommer ändå inte orka hoppa och stå på en konsert som är flera timmar i en tajt klänning och decimeterhöga klackskor!
- Jaja, men jag har ingen t-shirt.
- Du kan få låna en av mig. Hon räckte fram en t-shirt med en bild av Justin Bieber på.
- Nora, jag kan inte ha på mig den här.
- Det är antingen den eller den här. Hon höll upp en tröja med ett I love Justin Bieber tryck på.
- Jag tar faktiskt hellre den där. Jag pekade på tröjan Nora höll.
- Jaha, då byter vi då. Jag gav henne tröjan jag höll i och jag tog hennes.
Jag satte på mig mina jeansshorts och tröjan. Jag borstade igenom mitt hår och gick sedan in på toaletten där Nora stog och sminkade sig. Jag tryckte in mig bredvid henne och tog upp min mascara.
- Hur mycket ska du sminka dig Nora?
- Mycket, om jag blir Justins OLLG vill jag vara snygg.
- Haha du är helt otrolig. Jag sminkade färdigt mig, bortstade tänderna och satte på mig mina skor. Helt plötsligt ringde hotellrums telefonen.
- Hallå.
- Hej Miss, detta är receptionen, jag tänkte bara meddela att eran bil är här.
- Våran bil? Vad bra då vet jag det, vi kommer direkt. Jag lade på telefonen och grep tag i min jacka.
- Nora våran bil väntar du får skynda dig.
- Jaja jag kommer.
En halvtimme senare var vi framme vid... Madison Square Garden! Vi steg ur bilen och ställde oss i biljettkön för att komma in.
- Felicia jag kan inte fatta att vi är här! Om en halvtimme kommer vi att få se Justin Bieber. Jag kände hur min hjärta började dunka när jag tänkte på Justin Bieber. Vi skulle faktiskt få se honom live.
- Jag vet!
Justins perspektiv
Jag såg på mig själv i spegeln. Felicia skulle vara i publiken idag och jag var jättenervös. Mama Jan kom in i rummet.
- Hur känner du dig i rösten?
- Helt okej, men jag ska ge allt ikväll.
- Det vet jag att du ska. Hon log mot mig och gick sedan ut igen. Det gick max fem minuter innan Scooter kom in.
- Hur är det grabben, taggad?
- Absolut!
- Scooter, det finns en speciell tjej jag vill att ni ska ta upp på scenen.
- Som ska bli din One Less Lonely Girl?
- Ja, du vet gratis biljetterna som jag bad om?
- Aa två stycken på tredje raden.
- Det är tjejen jag vill att ni ska ta upp på scenen.
- Okej, men jag vet tyvärr inte hur hon ser ut.
- Hon har blont hår och mörkblå ögonen, hon är ganska lång och hon är bara allmänt vacker.
- okej, vi får se om det blir rätt.
- Det måste det bli.
Vad tycks. Bra/dåligt? Orkar tyvärr inte skriva mer, kanske blir ett till kapitel ikväll.
Kram Fanny
Jag höll upp en klänning framför mig. Varför kunde jag inte få ha en klänning?
- Felicia du kan faktiskt inte ha en klänning på dig, vill du inte bli Justin OLLG?
- Faktiskt bryr jag mig inte, skulle vara ganska kul men jag vill ju ha på mig vad jag vill.
- Och du kommer ändå inte orka hoppa och stå på en konsert som är flera timmar i en tajt klänning och decimeterhöga klackskor!
- Jaja, men jag har ingen t-shirt.
- Du kan få låna en av mig. Hon räckte fram en t-shirt med en bild av Justin Bieber på.
- Nora, jag kan inte ha på mig den här.
- Det är antingen den eller den här. Hon höll upp en tröja med ett I love Justin Bieber tryck på.
- Jag tar faktiskt hellre den där. Jag pekade på tröjan Nora höll.
- Jaha, då byter vi då. Jag gav henne tröjan jag höll i och jag tog hennes.
Jag satte på mig mina jeansshorts och tröjan. Jag borstade igenom mitt hår och gick sedan in på toaletten där Nora stog och sminkade sig. Jag tryckte in mig bredvid henne och tog upp min mascara.
- Hur mycket ska du sminka dig Nora?
- Mycket, om jag blir Justins OLLG vill jag vara snygg.
- Haha du är helt otrolig. Jag sminkade färdigt mig, bortstade tänderna och satte på mig mina skor. Helt plötsligt ringde hotellrums telefonen.
- Hallå.
- Hej Miss, detta är receptionen, jag tänkte bara meddela att eran bil är här.
- Våran bil? Vad bra då vet jag det, vi kommer direkt. Jag lade på telefonen och grep tag i min jacka.
- Nora våran bil väntar du får skynda dig.
- Jaja jag kommer.
En halvtimme senare var vi framme vid... Madison Square Garden! Vi steg ur bilen och ställde oss i biljettkön för att komma in.
- Felicia jag kan inte fatta att vi är här! Om en halvtimme kommer vi att få se Justin Bieber. Jag kände hur min hjärta började dunka när jag tänkte på Justin Bieber. Vi skulle faktiskt få se honom live.
- Jag vet!
Justins perspektiv
Jag såg på mig själv i spegeln. Felicia skulle vara i publiken idag och jag var jättenervös. Mama Jan kom in i rummet.
- Hur känner du dig i rösten?
- Helt okej, men jag ska ge allt ikväll.
- Det vet jag att du ska. Hon log mot mig och gick sedan ut igen. Det gick max fem minuter innan Scooter kom in.
- Hur är det grabben, taggad?
- Absolut!
- Scooter, det finns en speciell tjej jag vill att ni ska ta upp på scenen.
- Som ska bli din One Less Lonely Girl?
- Ja, du vet gratis biljetterna som jag bad om?
- Aa två stycken på tredje raden.
- Det är tjejen jag vill att ni ska ta upp på scenen.
- Okej, men jag vet tyvärr inte hur hon ser ut.
- Hon har blont hår och mörkblå ögonen, hon är ganska lång och hon är bara allmänt vacker.
- okej, vi får se om det blir rätt.
- Det måste det bli.
Vad tycks. Bra/dåligt? Orkar tyvärr inte skriva mer, kanske blir ett till kapitel ikväll.
Kram Fanny
Love Me - Kapitel 10
- Hon skulle få spel, och jag har ju gratis biljetter och allting är betalat. Så varför inte?
- Gå upp och ring Nora så får hon se om det går. Jag log mot pappa och gav honom en hastig kram. Jag sprang upp till mitt rum och slog in Noras nummer. Hon skulle verkligen få spel.
Vi landade på flygplatsen i New York vid tio tiden på kvällen. Det var en svall fredagskväll och det skulle komma en bil och hämta upp oss. Det stod iallafall på hotellbokningen. Vi hämtade vårat bagage som bestod av varsin resväska och varsitt handbagage. Vi hade inte behövt ha med oss så mycket eftersom att vi bara skulle stanna över helgen men ändå hade jag plockat ner fyra klänningar, fråga mig inte varför. Det var vad jag hade tänkt ha på mig på konserten, men Nora hade sagt att man var tvungen att ha jeanshorts och en t-shirt + platta skor. Why liksom?
Utanför stod en Mercedes och väntade på oss och vi slängde in bagaget i bakluckan och satte oss längst bak i bilen. Jag började där våran konversation hade slutat.
- Men Nora varför behöver man ha en bestämd dresscode? Kommer man inte in annars?
- Jo det är klart du kommer in men då har du chansen att bli Justins "One less lonely girl"! Jag rynkade på pannan.
- Är inte det än låt?
- Jo, men i den låten väljer de en tjej ur publiken som får komma upp på scenen.
- För att sjunga?
- Snälla Felicia sluta spela dum, tror du verkligen att de tar upp en random tjej i publiken för att sjunga med Justin? Tänk om tjejen är tondöv! Jag började små fnissa.
- Fast det hade ju i och försig varit ganska roligt eller hur? Nora gav mig en dödande blick.
- Ta det lugnt jag skojar bara. Står tjejen bara där eller?
- Såg du inte filmen eller? De får sitta på en pall och sen kommer Justin och ger henne blommor och sjunger låten för henne. Han rör henne till och med.
- Jo jag såg filmen Nora men jag la inte direkt märke till att de hade på sig speciella kläder.
Vi kom fram till hotellet som var fyrstjärnigt. Vi checkade in i lobbyn och tog hissen upp till vårat rum. Rum nummer 6.
- Nummer 6?
- Ja vad är det med det? Jag öppnade dörren och gick in.
- Det är Justins favorit nummer!! Jag tände lampan och slängde min väska på sängen och ställde den andra på golvet.
- Nora, jag tror att du behöver gå och lägga dig, du verkar övertrött.
- Jag sov på planet, jag är inte övertrött bara jätte spänd för att se Justin Bieber live!
- Okej okej, ta det lugnt, jag ska iallafall sova. Det är en stor dag imorgon.
Jag satte på mig min pyjamas och borstade tänderna. Nora satt och tittade på MTV, det var tydligen något program om Justin Bieber som hon hade längtat efter i månader. Hon hade pratat om det hela resan och ärligt talat bett gud att de skulle ha tv med MTV på hotellrummet. Den tjejen var verkligen galen.
- Kan du inte sänka lite, andra här inne vill faktiskt sova.
- Vilka andra?
- Nora, du borde faktiskt också gå och lägga dig. Din mamma och pappa spelar ju ändå inn det.
- Jag vet men jag kan inte vänta länge, fattar du hur länge jag redan har väntat?
- Du kommer ändå att titta på det hundra gånger när du kommer hem. Men du kan väl iallafall sänka lite?
- Jaja. Ja lade huvudet på kudden och slöt ögonen. De spelade en av Justins låtar "One time" och jag kunde inte hjälpa att jag låg och drömde om Justin i det ögonblicket. För just då kändes det som om jag visste allt om honom, som jag hade träffat honom. Men jag var nog bara trött och vimsig efter den långa flygturen. Precis innan låten tog slut somnade jag.
Vad tycks? Bra/dåligt? Jag har jättemycket idéer nu och kommer skriva några inlägg varje dag nu när jag är hemma från Italien. Jag har haft det jättebra för er som undrar :)
Kram Fanny
- Gå upp och ring Nora så får hon se om det går. Jag log mot pappa och gav honom en hastig kram. Jag sprang upp till mitt rum och slog in Noras nummer. Hon skulle verkligen få spel.
Vi landade på flygplatsen i New York vid tio tiden på kvällen. Det var en svall fredagskväll och det skulle komma en bil och hämta upp oss. Det stod iallafall på hotellbokningen. Vi hämtade vårat bagage som bestod av varsin resväska och varsitt handbagage. Vi hade inte behövt ha med oss så mycket eftersom att vi bara skulle stanna över helgen men ändå hade jag plockat ner fyra klänningar, fråga mig inte varför. Det var vad jag hade tänkt ha på mig på konserten, men Nora hade sagt att man var tvungen att ha jeanshorts och en t-shirt + platta skor. Why liksom?
Utanför stod en Mercedes och väntade på oss och vi slängde in bagaget i bakluckan och satte oss längst bak i bilen. Jag började där våran konversation hade slutat.
- Men Nora varför behöver man ha en bestämd dresscode? Kommer man inte in annars?
- Jo det är klart du kommer in men då har du chansen att bli Justins "One less lonely girl"! Jag rynkade på pannan.
- Är inte det än låt?
- Jo, men i den låten väljer de en tjej ur publiken som får komma upp på scenen.
- För att sjunga?
- Snälla Felicia sluta spela dum, tror du verkligen att de tar upp en random tjej i publiken för att sjunga med Justin? Tänk om tjejen är tondöv! Jag började små fnissa.
- Fast det hade ju i och försig varit ganska roligt eller hur? Nora gav mig en dödande blick.
- Ta det lugnt jag skojar bara. Står tjejen bara där eller?
- Såg du inte filmen eller? De får sitta på en pall och sen kommer Justin och ger henne blommor och sjunger låten för henne. Han rör henne till och med.
- Jo jag såg filmen Nora men jag la inte direkt märke till att de hade på sig speciella kläder.
Vi kom fram till hotellet som var fyrstjärnigt. Vi checkade in i lobbyn och tog hissen upp till vårat rum. Rum nummer 6.
- Nummer 6?
- Ja vad är det med det? Jag öppnade dörren och gick in.
- Det är Justins favorit nummer!! Jag tände lampan och slängde min väska på sängen och ställde den andra på golvet.
- Nora, jag tror att du behöver gå och lägga dig, du verkar övertrött.
- Jag sov på planet, jag är inte övertrött bara jätte spänd för att se Justin Bieber live!
- Okej okej, ta det lugnt, jag ska iallafall sova. Det är en stor dag imorgon.
Jag satte på mig min pyjamas och borstade tänderna. Nora satt och tittade på MTV, det var tydligen något program om Justin Bieber som hon hade längtat efter i månader. Hon hade pratat om det hela resan och ärligt talat bett gud att de skulle ha tv med MTV på hotellrummet. Den tjejen var verkligen galen.
- Kan du inte sänka lite, andra här inne vill faktiskt sova.
- Vilka andra?
- Nora, du borde faktiskt också gå och lägga dig. Din mamma och pappa spelar ju ändå inn det.
- Jag vet men jag kan inte vänta länge, fattar du hur länge jag redan har väntat?
- Du kommer ändå att titta på det hundra gånger när du kommer hem. Men du kan väl iallafall sänka lite?
- Jaja. Ja lade huvudet på kudden och slöt ögonen. De spelade en av Justins låtar "One time" och jag kunde inte hjälpa att jag låg och drömde om Justin i det ögonblicket. För just då kändes det som om jag visste allt om honom, som jag hade träffat honom. Men jag var nog bara trött och vimsig efter den långa flygturen. Precis innan låten tog slut somnade jag.
Vad tycks? Bra/dåligt? Jag har jättemycket idéer nu och kommer skriva några inlägg varje dag nu när jag är hemma från Italien. Jag har haft det jättebra för er som undrar :)
Kram Fanny
Love Me - Kapitel 9
Jag körde upp på Selenas uppfart och kände hur blixtarna täffade mitt ansikte.
"Justin, hur mår Selena?"
"Är du orolig för hur hon mår?"
"Hur allvarligt är det?" Jag ignorerade frågorna och gick in i huset. Jag tänkte inte på att jag inte knackade.
- Justin! Hej hur är det? Du ser rätt sliten ut. Mandy kom och kramade om mig.
- Jag får höra det rätt ofta. Är Selena där uppe? Hon nickade.
Felicias perspektiv
Jag satte på mig mina mysiga tofflor och började traska ner för trappan. Jag hade huvudvärk och kände mig lite små yr, men jag hade fått komma hem från sjukhuset så jag intalade mig att det bara var normalt. Jag hade varit tre veckor på sjukhuset och mitt minne hade inte kommit tillbaka. Min doktor hade sagt att det kunde ta en till två månader innan minnet var helt återställt. Jag hade varit hemma i en vecka, jag hade inte fått bada eller umgås med Pauline någonting. Fast vi hade pratat med varandra över telefon och via facebook. Nora hade ringt minst hundra gånger varje dag och frågat hur jag måde. Jag sa alltid att jag mådde bra jag ville ju inte oroa henne, hon kunde bli riktigt jobbig när hon blev det.
Pappa och Liam satt i köket och åt frukost. Jag tog fram ett glas ur köksskåpet och hälde upp ett glas apelsinjuice - min favort. Jag satte mig ner bredvid Liam.
- Godmorgon gumman! Hur är det idag? Pappa tittade upp från tidningen. Hans glasögon hade halkat fram längst ut på nästippen och hans hår stod åt alla möjliga hår och kanter.
- Bättre antar jag, har ont i huvudet och lite små yr.
- Vad vill du ha och äta, ska jag rosta en macka?
- Jätte gärna. Jag går ut och hämtar posten så länge. Pappa nickade mot mig och reste sig för att rosta en macka åt mig. Min söta pappa, man kanske skulle bli påkörd lite oftare?
Jag öppnade postlådan som nästan var överfull. Pappa var inte bäst på att hämta den. Jag tittade snabbt igenom posten om det var något åt mig. Flera tack kort från mormor, farmor, Nora och resten av släkten. Längst ner fanns det ett brev. Till Mig. Jag stoppade resten av posten under armen och borjade gå mot ytterdörren, samtidigt som jag hade mina ögon på brevet. Jag fick aldrig brev, det kanske var från någon person som kände för att skicka ett spejsat tackkort. Fast vem skulle göra det? Jag gick in till köket och slängde posten på bordet.
- Pappa, du måste verkligen lära dig att hämta posten varje dag.
- Jag hade faktiskt tänkt göra det. Jag himlade med ögonen.
- Visst. Pappa sträckte fram en tallrik med en rostad macka. Skinka och ost. Mums. Jag tog mitt juice glas i handen och tallriken i andra. Brevet stoppade jag mellan tänderna. Jag tittade förstående på pappa.
- Visst gå upp du. Jag gick sakta upp till mitt rum för att inte ramla.
När jag kom upp satte jag mig i sängen och slog på MTV. Det var top 11 @ 11 och massa skön musik spelades. Jag ställde tallriken med mackan på på sängen och glaset ställde jag på golvet. Jag tog en tugga av mackan och slet sedan upp brevet. Eller ska jag säga brev? Inuti låg fyra biljetter - två flygbiljetter till New York den kommande helgen, och två till Justin Biebers never say never konsert i New York - och en lapp med en hotellbokning på. Jag blev helt stum, är det här ett skämt eller har det bara kommit fel? Jag tittade på kuvertet
Felicia Andersson
Det var ju mitt namn. Jag kanske hade deltagit i någon tävling innan jag blev påkörd, så måste det ju vara. Jag lämnade mackan och glaset på mitt rum och gick ner till köket igen.
- Pappa, har jag varit med i någon tävling innan olyckan?
- Nej inte vad jag vet, hurså?
- Jag fick nämligen ett "brev" med två flybiljetter och två biljetter till Justin Biebers konsert i New York i helgen, och det är redan ett bokat hotell.
- Vad konstigt får jag se? Jag sträckte fram allting till pappa.
- Ja de verkar i alla fall äkta. Men jag visste inte att du gillade denna Justin Bieber.
- Han är helt okej, det är Nora som är helt galen i honom.
- Jaha, men vill du gå då? Du kan ju ta med dig Nora. Han blinkade mot mig.
- Hon skulle få spel, och jag har ju gratis biljetter och allting är betalat. Så varför inte?
- Gå upp och ring Nora så får hon se om det går. Jag log mot pappa och gav honom en hastig kram. Jag sprang upp till mitt rum och slog in Noras nummer. Hon skulle verkligen få spel.
"Justin, hur mår Selena?"
"Är du orolig för hur hon mår?"
"Hur allvarligt är det?" Jag ignorerade frågorna och gick in i huset. Jag tänkte inte på att jag inte knackade.
- Justin! Hej hur är det? Du ser rätt sliten ut. Mandy kom och kramade om mig.
- Jag får höra det rätt ofta. Är Selena där uppe? Hon nickade.
Felicias perspektiv
Jag satte på mig mina mysiga tofflor och började traska ner för trappan. Jag hade huvudvärk och kände mig lite små yr, men jag hade fått komma hem från sjukhuset så jag intalade mig att det bara var normalt. Jag hade varit tre veckor på sjukhuset och mitt minne hade inte kommit tillbaka. Min doktor hade sagt att det kunde ta en till två månader innan minnet var helt återställt. Jag hade varit hemma i en vecka, jag hade inte fått bada eller umgås med Pauline någonting. Fast vi hade pratat med varandra över telefon och via facebook. Nora hade ringt minst hundra gånger varje dag och frågat hur jag måde. Jag sa alltid att jag mådde bra jag ville ju inte oroa henne, hon kunde bli riktigt jobbig när hon blev det.
Pappa och Liam satt i köket och åt frukost. Jag tog fram ett glas ur köksskåpet och hälde upp ett glas apelsinjuice - min favort. Jag satte mig ner bredvid Liam.
- Godmorgon gumman! Hur är det idag? Pappa tittade upp från tidningen. Hans glasögon hade halkat fram längst ut på nästippen och hans hår stod åt alla möjliga hår och kanter.
- Bättre antar jag, har ont i huvudet och lite små yr.
- Vad vill du ha och äta, ska jag rosta en macka?
- Jätte gärna. Jag går ut och hämtar posten så länge. Pappa nickade mot mig och reste sig för att rosta en macka åt mig. Min söta pappa, man kanske skulle bli påkörd lite oftare?
Jag öppnade postlådan som nästan var överfull. Pappa var inte bäst på att hämta den. Jag tittade snabbt igenom posten om det var något åt mig. Flera tack kort från mormor, farmor, Nora och resten av släkten. Längst ner fanns det ett brev. Till Mig. Jag stoppade resten av posten under armen och borjade gå mot ytterdörren, samtidigt som jag hade mina ögon på brevet. Jag fick aldrig brev, det kanske var från någon person som kände för att skicka ett spejsat tackkort. Fast vem skulle göra det? Jag gick in till köket och slängde posten på bordet.
- Pappa, du måste verkligen lära dig att hämta posten varje dag.
- Jag hade faktiskt tänkt göra det. Jag himlade med ögonen.
- Visst. Pappa sträckte fram en tallrik med en rostad macka. Skinka och ost. Mums. Jag tog mitt juice glas i handen och tallriken i andra. Brevet stoppade jag mellan tänderna. Jag tittade förstående på pappa.
- Visst gå upp du. Jag gick sakta upp till mitt rum för att inte ramla.
När jag kom upp satte jag mig i sängen och slog på MTV. Det var top 11 @ 11 och massa skön musik spelades. Jag ställde tallriken med mackan på på sängen och glaset ställde jag på golvet. Jag tog en tugga av mackan och slet sedan upp brevet. Eller ska jag säga brev? Inuti låg fyra biljetter - två flygbiljetter till New York den kommande helgen, och två till Justin Biebers never say never konsert i New York - och en lapp med en hotellbokning på. Jag blev helt stum, är det här ett skämt eller har det bara kommit fel? Jag tittade på kuvertet
Felicia Andersson
Det var ju mitt namn. Jag kanske hade deltagit i någon tävling innan jag blev påkörd, så måste det ju vara. Jag lämnade mackan och glaset på mitt rum och gick ner till köket igen.
- Pappa, har jag varit med i någon tävling innan olyckan?
- Nej inte vad jag vet, hurså?
- Jag fick nämligen ett "brev" med två flybiljetter och två biljetter till Justin Biebers konsert i New York i helgen, och det är redan ett bokat hotell.
- Vad konstigt får jag se? Jag sträckte fram allting till pappa.
- Ja de verkar i alla fall äkta. Men jag visste inte att du gillade denna Justin Bieber.
- Han är helt okej, det är Nora som är helt galen i honom.
- Jaha, men vill du gå då? Du kan ju ta med dig Nora. Han blinkade mot mig.
- Hon skulle få spel, och jag har ju gratis biljetter och allting är betalat. Så varför inte?
- Gå upp och ring Nora så får hon se om det går. Jag log mot pappa och gav honom en hastig kram. Jag sprang upp till mitt rum och slog in Noras nummer. Hon skulle verkligen få spel.
Love Me - Kapitel 8
"Jag hinner ändå. Syns om 10" Jag hoppade in i min bil och körde direkt mot flyplatsen. Jag ville komma så långt bort från henne som möjligt. Men samtidigt ville jag stanna.
Justins perspektiv
Jag slängde min resväska på hotellsängen. Jag lade mig bredvid den och försökte varv ner och sova en stund, men så fort jag blundade såg jag henne. Felicia. Hur kunde jag vara så korkad? Men hon var annorlunda. Inte som... Selena! Jag hade lovat att bjuda henne på middag. När skulle allt det här ta slut så jag kunde skaffa mig ett äkta förhållande med någon jag faktiskt var kär i. Men Selena är min vän och hon behöver hjälp antar jag. Jag tog upp min telefon ur jeansfickan och ringde Selena. Jag tryckte telefonen mot örat och reste mig upp och gick in på toaletten. Jag granskade min spegelbild medans jag väntade på att hon skulle svara. Jag såg hemsk ut. Jag skulle behöva flera dygns sömn. En del av mig önskade att allt skulle bli som vanligt igen. Då kunde jag bo i Stratford och jag hade inte behövt ljuga för Felicia. Men jag älskar det här, stå på scen och göra mina fans glada.
"Hallå?"
"Hej Selena, hur är det?"
"Det är bra, tack. Hur är det med dig Justin? Du låter helt slut"
"Det är jag också. Jag vet att jag lovade att bjuda dig på middag ikväll, men jag har inte bokat något så..."
"Justin, det är lugnt. Jag skulle också behöva vila, har feber. Tänkte ringa dig innan men jag somnade till"
"Vill du att jag ska komma över, vi kan titta på film och chilla som vi brukar"
"Det är nog ingen bra idé det är paparazzis utanför huset, de väntar på dig antar jag. Du behöver inte spela den perfekta pojkvännen. Det är lugnt."
"Jag har inget bättre för mig och vi har ju lovat Scooter och Mandy..."
"Jag vet, men vi måste också få ledigt. Det börjar bli lite långtråkigt och spela"
"Mm, men jag kan komma över till dig och sen kan vi bara umgås... som vänner menar jag."
"Det skulle vara kul, du får bestämma"
"Jag är redan på väg" Jag lade på och gick ner i lobbyn. Min bil stod parkerad på baksidan av hotellet. Jag startade den och körde iväg. Vid det här laget kunde jag köra till Selena med förbundna ögon. Eller inte. Men något i den stilen. Jag önskar att jag och Selena kunde umgås som innan. Innan Scooter och Selenas mamma Mandy kom på idén att vi skulle "dejta". Jag och Selena var jättebra vänner innan det här. Nu orkar vi knappt vara med varandra längre efter allt spelande. Jag kommer aldrig känna så för Selena som alla tror att jag gör. Hon är ju som min storasyster. Men hon är vacker. Och helt underbar. Men inte på det sättet. Men troligtvis skulle vi snart "göra slut". Jag körde upp på Selenas uppfart och kände hur blixtarna täffade mitt ansikte.
"Justin, hur mår Selena?"
"Är du orolig för hur hon mår?"
"Hur allvarligt är det?" Jag ignorerade frågorna och gick in i huset. Jag tänkte inte på att jag inte knackade.
- Justin! Hej hur är det? Du ser rätt sliten ut. Mandy kom och kramade om mig.
- Jag får höra det rätt ofta. Är Selena där uppe? Hon nickade.
Tyvär blir det inte längre än så här. Orkar inte skriva mer. Om jag tycker samma sak om två veckor kommer hela novellen ta en stor vändning. Men vi får se. Kommer som sagt inte att kunna skriva mer på två veckor eftersom jag åker till Italien imorgon :D. Kommentera vad ni tyckte Bra/Dåligt?
Kram Fanny
Justins perspektiv
Jag slängde min resväska på hotellsängen. Jag lade mig bredvid den och försökte varv ner och sova en stund, men så fort jag blundade såg jag henne. Felicia. Hur kunde jag vara så korkad? Men hon var annorlunda. Inte som... Selena! Jag hade lovat att bjuda henne på middag. När skulle allt det här ta slut så jag kunde skaffa mig ett äkta förhållande med någon jag faktiskt var kär i. Men Selena är min vän och hon behöver hjälp antar jag. Jag tog upp min telefon ur jeansfickan och ringde Selena. Jag tryckte telefonen mot örat och reste mig upp och gick in på toaletten. Jag granskade min spegelbild medans jag väntade på att hon skulle svara. Jag såg hemsk ut. Jag skulle behöva flera dygns sömn. En del av mig önskade att allt skulle bli som vanligt igen. Då kunde jag bo i Stratford och jag hade inte behövt ljuga för Felicia. Men jag älskar det här, stå på scen och göra mina fans glada.
"Hallå?"
"Hej Selena, hur är det?"
"Det är bra, tack. Hur är det med dig Justin? Du låter helt slut"
"Det är jag också. Jag vet att jag lovade att bjuda dig på middag ikväll, men jag har inte bokat något så..."
"Justin, det är lugnt. Jag skulle också behöva vila, har feber. Tänkte ringa dig innan men jag somnade till"
"Vill du att jag ska komma över, vi kan titta på film och chilla som vi brukar"
"Det är nog ingen bra idé det är paparazzis utanför huset, de väntar på dig antar jag. Du behöver inte spela den perfekta pojkvännen. Det är lugnt."
"Jag har inget bättre för mig och vi har ju lovat Scooter och Mandy..."
"Jag vet, men vi måste också få ledigt. Det börjar bli lite långtråkigt och spela"
"Mm, men jag kan komma över till dig och sen kan vi bara umgås... som vänner menar jag."
"Det skulle vara kul, du får bestämma"
"Jag är redan på väg" Jag lade på och gick ner i lobbyn. Min bil stod parkerad på baksidan av hotellet. Jag startade den och körde iväg. Vid det här laget kunde jag köra till Selena med förbundna ögon. Eller inte. Men något i den stilen. Jag önskar att jag och Selena kunde umgås som innan. Innan Scooter och Selenas mamma Mandy kom på idén att vi skulle "dejta". Jag och Selena var jättebra vänner innan det här. Nu orkar vi knappt vara med varandra längre efter allt spelande. Jag kommer aldrig känna så för Selena som alla tror att jag gör. Hon är ju som min storasyster. Men hon är vacker. Och helt underbar. Men inte på det sättet. Men troligtvis skulle vi snart "göra slut". Jag körde upp på Selenas uppfart och kände hur blixtarna täffade mitt ansikte.
"Justin, hur mår Selena?"
"Är du orolig för hur hon mår?"
"Hur allvarligt är det?" Jag ignorerade frågorna och gick in i huset. Jag tänkte inte på att jag inte knackade.
- Justin! Hej hur är det? Du ser rätt sliten ut. Mandy kom och kramade om mig.
- Jag får höra det rätt ofta. Är Selena där uppe? Hon nickade.
Tyvär blir det inte längre än så här. Orkar inte skriva mer. Om jag tycker samma sak om två veckor kommer hela novellen ta en stor vändning. Men vi får se. Kommer som sagt inte att kunna skriva mer på två veckor eftersom jag åker till Italien imorgon :D. Kommentera vad ni tyckte Bra/Dåligt?
Kram Fanny
Love Me - Kapitel 7
- Hej Felicia! Hur är det?
- Hej, det är Ryan. Det har hänt en olycka.
Felicias Perspektiv
Jag vaknade upp med huvudvärk. Jag försökte öppna mina ögon men ljuset i rummet bländade mig. Jag kisade för att kunna se och upptäckte att jag var i ett rum jag inte kände igen. Rummet hade vita kala väggar och bara en soffa och sängen som jag låg i. Jag kände inte igen mig och jag hade deffinitivt inte varit här förut. Lampan i var tänd och ljus strömmade in från fönstret. Det var bara jag inne i rummet och jag kände mig rädd. Jag kanske hade blivit kidnappad, jag kom inte ihåg någonting från vad som hade hänt innan. Var var pappa och Liam? Det senaste jag kom ihåg var att jag flyttade till Stratford i Kanada. På andra sidan jordklotet från mitt hem. Men var kunde jag vara nu, inte såg mitt rum hemma ut så här. Jag försökte resa mig upp och en kvinna i rosa kläder kom in till mig.
- Hur känner du dig?
- Var är jag någonstans?
- På Stratford General Hospital. Du har varit medvetslös i två dagar.
- Två dagar? Var är pappa och Liam?
- De sitter utanför och väntar. Vill du att jag ska hämta dem?
- Ja, det vill jag gärna. Pappa och Liam kom in springande i rummet.
- Hur är det gumman? Jag har varit så orolig.
- Det är bra pappa, jag har bara en fruktanvärd huvudvärk. Hur hamnade jag här?
- Kommer du inte ihåg vad som hände?
- Eh... nej. Det sista jag kommer ihåg är att jag vaknade upp hemma.
- Hemma här... i Stratford.
- Ja, jag klev upp och gick ner och åt frukost med er.
- Du blev påkörd. Han tog tag i min hand och satte sig på sängkanten.
- Påkörd? Men hur?
- Det är ganska lång historia. tr
- Jag antar att vi har tid.
- Den där killen... Ryan... bjöd ut dig och ni åkte någonstans mitt ute i ingenstans. Senare på kvällen fick jag ett samtal av honom där han sa att det hade hänt en olycka. Jag åkte direkt till sjukhuset. Du opererades i flera timmar.
- Ryan?
- Kommer du inte ihåg honom? Du pratade om honom jättemycket inför eran dejt. Jag tror att du gillar honom.
- Hur kan man gilla någon som man inte ens vet vem det är?
- Tja.. jag vet faktiskt inte. Men han har besökt dig flera gånger varje dag.
- Pappa jag är jätte trött jag tror jag ska vila lite.
- Okej, jag sitter här hela tiden.
Justins Perspektiv
Jag öppnade sjukhusdörrarna. Felicias pappa hade ringt och sagt att hon hade vaknat. Jag visste att hon inte ville träffa mig, men jag var tvungen att träffa henne innan jag åkte hem igen. Jag kom till tredje våningen och kom till hennes rum. Hon låg och sov och hennes pappa satt och läste en tidning och hennes lillebror spelade på sitt nintendo. Jag smög tyst in och ställde mig bredvid hennes säng.
- Ryan hej. Hennes pappa tittade upp från sin tidning.
- Hej, hur mår hon?
- Bra, hon är bara lite trött, men du ska se att hon vaknar snart.
- Okej. Jag satte mig bredvid honom i soffan och tog fram min telefon. Jag messade Scooter
"Ni måste flytta fram flyget, hinner inte annars. Är på sjukhuset"
Jag tittade snabbt in på twitter och tittade på mina fans tweets till mig. Felicia började att vakna och jag gick fram till henne. Hon öppnade ögonen och tittade på mig. Jag trodde att hon skulle se surt på mig men hon såg mest förvånad ut.
- Hej, hur är det?
- Är du Ryan?
- Eh... det är lite komplicerat.
- Vad gör du här?
- Jag ville bara se att du mådde bra.
- Jag känner inte dig.
- Jo, det gör du. Om du bara tänker efter.
- Jag har försökt, verkligen, försökt att minnas dig. Men jag kan inte.
- Men... det är ju jag.
- Pappa... jag
- Vad är det gumman. Jag kände mig skräckslagen. Jag visste att hon skulle vilja ha mig här, men det var ju efter det som hänt. Jag hade ju tänkt förklara. Men hon vet inte vem jag är.
- Det är okej, jag måste ändå gå. Jag försökte ta tag i hennes hand men hon drog undan den. Jag såg en sista gång på henne och lämnade sedan sjukhuset. Jag messade Scooter igen.
"Jag hinner ändå. Syns om 10" Jag hoppade in i min bil och körde direkt mot flyplatsen. Jag ville komma så långt bort från henne som möjligt. Men samtidigt ville jag stanna.
"Justin Bieber sågs på flygplatsen i Stratford i eftermiddags. Han såg ovanligt ledsen ut och ser man inte helt fel på bilderna ser det ut som om han har tårar i ansiktet. Träffade han en gammal flickvän som han fortfarande hade känslor för, men hon hade gått vidare och skaffat en pojkvän? Eller är han ledsen för att han måste lämna sina bästa kompisar igen. Men enligt mina källor har de inte ens träffats under hans vistelse i Stratford. Är det en hemlig förälskelse som han måste lämna? Alla ställer samma fråga, men min fråga är: vad är svaret? Titta in snart för mer skvaller om Justin Bieber. XOXO - Gossip Girl"
Vad tycks bra/dåligt? Vad tyckte ni om Gossip Girl? LOL
Vad tycker ni om designen bra/dålig. Den är gjord av gratisdesignfordig. Hon gör gratis designer. Fett bra va? Jag kommer inte att hinna upptadera på de närmaste tre veckorna. På onsdag ska jag iväg till min kusin och kommer hem på lördagseftermiddagen. Kanske hinner slänga in ett inlägg då eller på söndagmorgon. Men ska packa också för på söndagseftermiddagen ska jag åka till Italien och jag blir borta i två veckor. Men vi får se.
Kram Fanny :)
- Hej, det är Ryan. Det har hänt en olycka.
Felicias Perspektiv
Jag vaknade upp med huvudvärk. Jag försökte öppna mina ögon men ljuset i rummet bländade mig. Jag kisade för att kunna se och upptäckte att jag var i ett rum jag inte kände igen. Rummet hade vita kala väggar och bara en soffa och sängen som jag låg i. Jag kände inte igen mig och jag hade deffinitivt inte varit här förut. Lampan i var tänd och ljus strömmade in från fönstret. Det var bara jag inne i rummet och jag kände mig rädd. Jag kanske hade blivit kidnappad, jag kom inte ihåg någonting från vad som hade hänt innan. Var var pappa och Liam? Det senaste jag kom ihåg var att jag flyttade till Stratford i Kanada. På andra sidan jordklotet från mitt hem. Men var kunde jag vara nu, inte såg mitt rum hemma ut så här. Jag försökte resa mig upp och en kvinna i rosa kläder kom in till mig.
- Hur känner du dig?
- Var är jag någonstans?
- På Stratford General Hospital. Du har varit medvetslös i två dagar.
- Två dagar? Var är pappa och Liam?
- De sitter utanför och väntar. Vill du att jag ska hämta dem?
- Ja, det vill jag gärna. Pappa och Liam kom in springande i rummet.
- Hur är det gumman? Jag har varit så orolig.
- Det är bra pappa, jag har bara en fruktanvärd huvudvärk. Hur hamnade jag här?
- Kommer du inte ihåg vad som hände?
- Eh... nej. Det sista jag kommer ihåg är att jag vaknade upp hemma.
- Hemma här... i Stratford.
- Ja, jag klev upp och gick ner och åt frukost med er.
- Du blev påkörd. Han tog tag i min hand och satte sig på sängkanten.
- Påkörd? Men hur?
- Det är ganska lång historia. tr
- Jag antar att vi har tid.
- Den där killen... Ryan... bjöd ut dig och ni åkte någonstans mitt ute i ingenstans. Senare på kvällen fick jag ett samtal av honom där han sa att det hade hänt en olycka. Jag åkte direkt till sjukhuset. Du opererades i flera timmar.
- Ryan?
- Kommer du inte ihåg honom? Du pratade om honom jättemycket inför eran dejt. Jag tror att du gillar honom.
- Hur kan man gilla någon som man inte ens vet vem det är?
- Tja.. jag vet faktiskt inte. Men han har besökt dig flera gånger varje dag.
- Pappa jag är jätte trött jag tror jag ska vila lite.
- Okej, jag sitter här hela tiden.
Justins Perspektiv
Jag öppnade sjukhusdörrarna. Felicias pappa hade ringt och sagt att hon hade vaknat. Jag visste att hon inte ville träffa mig, men jag var tvungen att träffa henne innan jag åkte hem igen. Jag kom till tredje våningen och kom till hennes rum. Hon låg och sov och hennes pappa satt och läste en tidning och hennes lillebror spelade på sitt nintendo. Jag smög tyst in och ställde mig bredvid hennes säng.
- Ryan hej. Hennes pappa tittade upp från sin tidning.
- Hej, hur mår hon?
- Bra, hon är bara lite trött, men du ska se att hon vaknar snart.
- Okej. Jag satte mig bredvid honom i soffan och tog fram min telefon. Jag messade Scooter
"Ni måste flytta fram flyget, hinner inte annars. Är på sjukhuset"
Jag tittade snabbt in på twitter och tittade på mina fans tweets till mig. Felicia började att vakna och jag gick fram till henne. Hon öppnade ögonen och tittade på mig. Jag trodde att hon skulle se surt på mig men hon såg mest förvånad ut.
- Hej, hur är det?
- Är du Ryan?
- Eh... det är lite komplicerat.
- Vad gör du här?
- Jag ville bara se att du mådde bra.
- Jag känner inte dig.
- Jo, det gör du. Om du bara tänker efter.
- Jag har försökt, verkligen, försökt att minnas dig. Men jag kan inte.
- Men... det är ju jag.
- Pappa... jag
- Vad är det gumman. Jag kände mig skräckslagen. Jag visste att hon skulle vilja ha mig här, men det var ju efter det som hänt. Jag hade ju tänkt förklara. Men hon vet inte vem jag är.
- Det är okej, jag måste ändå gå. Jag försökte ta tag i hennes hand men hon drog undan den. Jag såg en sista gång på henne och lämnade sedan sjukhuset. Jag messade Scooter igen.
"Jag hinner ändå. Syns om 10" Jag hoppade in i min bil och körde direkt mot flyplatsen. Jag ville komma så långt bort från henne som möjligt. Men samtidigt ville jag stanna.
"Justin Bieber sågs på flygplatsen i Stratford i eftermiddags. Han såg ovanligt ledsen ut och ser man inte helt fel på bilderna ser det ut som om han har tårar i ansiktet. Träffade han en gammal flickvän som han fortfarande hade känslor för, men hon hade gått vidare och skaffat en pojkvän? Eller är han ledsen för att han måste lämna sina bästa kompisar igen. Men enligt mina källor har de inte ens träffats under hans vistelse i Stratford. Är det en hemlig förälskelse som han måste lämna? Alla ställer samma fråga, men min fråga är: vad är svaret? Titta in snart för mer skvaller om Justin Bieber. XOXO - Gossip Girl"
Vad tycks bra/dåligt? Vad tyckte ni om Gossip Girl? LOL
Vad tycker ni om designen bra/dålig. Den är gjord av gratisdesignfordig. Hon gör gratis designer. Fett bra va? Jag kommer inte att hinna upptadera på de närmaste tre veckorna. På onsdag ska jag iväg till min kusin och kommer hem på lördagseftermiddagen. Kanske hinner slänga in ett inlägg då eller på söndagmorgon. Men ska packa också för på söndagseftermiddagen ska jag åka till Italien och jag blir borta i två veckor. Men vi får se.
Kram Fanny :)
Love Me - Kapitel 6
- Var ska vi? frågade jag när vi båda satt i bilen.
- Det får du se, det är en överraskning. Men jag tror du kommer att gilla den. Han startade bilen och körde iväg.
Efter att vi kört i en kvart kom vi fram till en park med japanska körsbärsträd överallt. De stod i blom och det såg helt underbart ut. Parken låg nära en jättestor skog och låg mitt ute i ingenstans men det var helt perfekt. Ryan öppnade dörren åt mig och jag steg ur. Jag gick sakta mot parken för att se vad som fanns längre bort. Ryan gick några meter bakom mig. När jag kommit lite längre in såg jag ett runt bord med två stolar på varsin sida. Det var dukat och i mitten av bordet stod ett brinnande ljus.
- Vad tycks?
- Det är helt underbart. Jag log mot Ryan.
- Jag vet att det kanske är lite mycket, men det är sån jag är.
- Det är inte alls för mycket det är helt lagom. Jag gick fram till bordet och satte mig. På tallriken låg maten som vi skulle äta. Vi åt och pratade i ungefär en halvtimme och jag hade inte haft det så trevligt sedan jag kom till Kanada. Ryan reste sig upp och ställde sig framför mig.
- Får jag lov?
- Det finns ingen musik.
- Det behövs inte. Han sträckte ut sin hand och jag tog imot den. Han tryckte mig nära honom och jag lutade mitt huvud mot hans.
- "It's like an angel came by and took me to heaven." Han sjöng låten medans vi stod och dansade. Jag visste att det var en Justin Bieber låt eftersom att Nora var galen i honom. Hon hade hur många bilder av honom på väggarna och hon spelade alltid hans musik. Hon hade släppat med mig på hans film "Never Say Never" när den kom ut och han var faktiskt väldigt söt... Jag slutade dansa och tittade på honom. Han hade det där håret och ögonen. När han sjöng så...
- Du heter inte Ryan! Jag hörde hur min röst darrade.
- Eh...
- Varför ljög du för mig?
- ...
- Du är ju Justin Bieber! Men varför? Jag kände hur tårarna trängde fram ur mina ögon. När jag äntligen träffar en kille som jag verkligen gillar är han Justin Bieber... Varför?
- Okej, jag kan förklara Felicia. Jag började sakta att baka bakåt. Tänk om allt han har sagt till mig har varit lögn.
- Nej, det behövs inte. Jag tog av mig mina platå skor och började att springa mot vägen.
- Felicia vänta! Jag sprang så fort jag kunde, mina tårar strömmade ner för mina kinder och jag kände hur mascaran kletade ut sig på mina kinder. Mina fötter värkte när jag sprang på grusvägen men jag brydde mig inte. Jag kom på att jag glömt min telefon i Justins bil men jag bara sprang. Jag visste inte var jag var, jag hade ingen telefon, jag kunde inte ringa pappa och chansen var stor att jag sprang vilse. Jag hoppades att jag hittade motorvägen snart och kunde lifta med någon. Det kändes som jag hade sprungit i en timme, mina fötter kändes som om de skulle explodera och jag såg ingenting genom mina tårfyllda ögon. Det ända jag såg var ett ljus jag han inte tänka. Hela kroppen gjorde så ont och jag kände mig så trött. Jag orkade inte hålla upp mina ögon, jag somnade in och smärtan försvann.
Justins Perspektiv
Jag sprang mot bilen. Jag var tvungen att följa efter henne. Hon skulle säkert spriga vilse och det ville jag inte skulle hända. Jag slog in hennes nummer samtidigt som jag satte mig i bilen och startade nummret. Jag hörde något plinga och upptäkte att hennes väska låg på golvet. Jag greps av panik. Hur skulle jag nu hitta henne. Jag började köra ut från grusvägen som hon förmodligen hade sprungit på. Jag körde i fem minuter när jag såg en stillastående bil och en man - förmodligen ägaren av bilen - satt hukad på marken över något och med en telefon tryckt mot örat. Jag stannade bilen och hoppade upp. Han hade förmodligen kört på ett rådjur eller något i den stilen. Jag sprang fram till honom och såg till mina fasa vad han stod lutad över. Jag kände hur rädslan tog över min kropp och jag satte mig ner bredvid henne. Flera tårar trillade ner för mina kinder.
- Jag har ringt en ambulans och dom är på väg.
- Vad hände. Jag smekte hennes kind.
- Hon kom så hastigt, det var mörkt jag såg ingenting.
- Hon andas inte. Jag lyfte upp henne och höll om henne.
Ambulansen kom några minuter senare. Jag tog min bil och följde efter ambulansen till sjukhuset. Jag tog Felicias mobil och ringde hennes far.
- Hej Felicia! Hur är det?
- Hej, det är... Ryan. Det har hänt en olycka.
Vad tycker ni? Bra/Dåligt? :)
Kram Fanny
- Det får du se, det är en överraskning. Men jag tror du kommer att gilla den. Han startade bilen och körde iväg.
Efter att vi kört i en kvart kom vi fram till en park med japanska körsbärsträd överallt. De stod i blom och det såg helt underbart ut. Parken låg nära en jättestor skog och låg mitt ute i ingenstans men det var helt perfekt. Ryan öppnade dörren åt mig och jag steg ur. Jag gick sakta mot parken för att se vad som fanns längre bort. Ryan gick några meter bakom mig. När jag kommit lite längre in såg jag ett runt bord med två stolar på varsin sida. Det var dukat och i mitten av bordet stod ett brinnande ljus.
- Vad tycks?
- Det är helt underbart. Jag log mot Ryan.
- Jag vet att det kanske är lite mycket, men det är sån jag är.
- Det är inte alls för mycket det är helt lagom. Jag gick fram till bordet och satte mig. På tallriken låg maten som vi skulle äta. Vi åt och pratade i ungefär en halvtimme och jag hade inte haft det så trevligt sedan jag kom till Kanada. Ryan reste sig upp och ställde sig framför mig.
- Får jag lov?
- Det finns ingen musik.
- Det behövs inte. Han sträckte ut sin hand och jag tog imot den. Han tryckte mig nära honom och jag lutade mitt huvud mot hans.
- "It's like an angel came by and took me to heaven." Han sjöng låten medans vi stod och dansade. Jag visste att det var en Justin Bieber låt eftersom att Nora var galen i honom. Hon hade hur många bilder av honom på väggarna och hon spelade alltid hans musik. Hon hade släppat med mig på hans film "Never Say Never" när den kom ut och han var faktiskt väldigt söt... Jag slutade dansa och tittade på honom. Han hade det där håret och ögonen. När han sjöng så...
- Du heter inte Ryan! Jag hörde hur min röst darrade.
- Eh...
- Varför ljög du för mig?
- ...
- Du är ju Justin Bieber! Men varför? Jag kände hur tårarna trängde fram ur mina ögon. När jag äntligen träffar en kille som jag verkligen gillar är han Justin Bieber... Varför?
- Okej, jag kan förklara Felicia. Jag började sakta att baka bakåt. Tänk om allt han har sagt till mig har varit lögn.
- Nej, det behövs inte. Jag tog av mig mina platå skor och började att springa mot vägen.
- Felicia vänta! Jag sprang så fort jag kunde, mina tårar strömmade ner för mina kinder och jag kände hur mascaran kletade ut sig på mina kinder. Mina fötter värkte när jag sprang på grusvägen men jag brydde mig inte. Jag kom på att jag glömt min telefon i Justins bil men jag bara sprang. Jag visste inte var jag var, jag hade ingen telefon, jag kunde inte ringa pappa och chansen var stor att jag sprang vilse. Jag hoppades att jag hittade motorvägen snart och kunde lifta med någon. Det kändes som jag hade sprungit i en timme, mina fötter kändes som om de skulle explodera och jag såg ingenting genom mina tårfyllda ögon. Det ända jag såg var ett ljus jag han inte tänka. Hela kroppen gjorde så ont och jag kände mig så trött. Jag orkade inte hålla upp mina ögon, jag somnade in och smärtan försvann.
Justins Perspektiv
Jag sprang mot bilen. Jag var tvungen att följa efter henne. Hon skulle säkert spriga vilse och det ville jag inte skulle hända. Jag slog in hennes nummer samtidigt som jag satte mig i bilen och startade nummret. Jag hörde något plinga och upptäkte att hennes väska låg på golvet. Jag greps av panik. Hur skulle jag nu hitta henne. Jag började köra ut från grusvägen som hon förmodligen hade sprungit på. Jag körde i fem minuter när jag såg en stillastående bil och en man - förmodligen ägaren av bilen - satt hukad på marken över något och med en telefon tryckt mot örat. Jag stannade bilen och hoppade upp. Han hade förmodligen kört på ett rådjur eller något i den stilen. Jag sprang fram till honom och såg till mina fasa vad han stod lutad över. Jag kände hur rädslan tog över min kropp och jag satte mig ner bredvid henne. Flera tårar trillade ner för mina kinder.
- Jag har ringt en ambulans och dom är på väg.
- Vad hände. Jag smekte hennes kind.
- Hon kom så hastigt, det var mörkt jag såg ingenting.
- Hon andas inte. Jag lyfte upp henne och höll om henne.
Ambulansen kom några minuter senare. Jag tog min bil och följde efter ambulansen till sjukhuset. Jag tog Felicias mobil och ringde hennes far.
- Hej Felicia! Hur är det?
- Hej, det är... Ryan. Det har hänt en olycka.
Vad tycker ni? Bra/Dåligt? :)
Kram Fanny
Love Me - Kapitel 5
- Typ, som en dejt?
- Ja, typ som en dejt.
- Visst, om du inte följer efter mig igen.
- Haha nej det kommer inte att hända igen. Ska jag hämta dig vid sju imorgon?
-Visst det blir jätte bra. Jag började att gå hem, Ryan var otroligt snygg och jag skulle på en dejt med honom. Jag sprang den sista biten hem och sedan ringde jag Nora, hon var tvungen att veta detta.
Jag höll upp en kort vit klänning med låg rygg framför mig. Ryan hade sagt åt mig att sätta på mig något snyggt. Jag bestämde mig för att testa den. Den kanske var lite för mycket tänkte jag när jag granskade mig själv i spegeln. Men man såg att jag var brun och det var alltid ett plus. Jag tittade på topparna av mitt hår, jag måste verkligen klippa mig men det hann jag inte. Jag tog fram min hårborste och började reda ut mina tovor. Jag bestämde mig för att låta håret vara naturligt eftersom att jag inte orkade göra något med det. Jag smetade på mascara på mina ögonfransar och tog rött läppstift på läpparna. Så ja, nu kände jag mig hyffsat färdig. Jag tog fram mina snyggaste skor - med högklack och platå - och gick sedan ner i vardagsrummet.
- Oj! Vad du är fin gumman. Jag kände hur mina kinder hettade och jag log ett svagt leende mot pappa som satt och löste dagens korsord i tidningen.
- Tack.
- Liam, vad tycker du?
- Att den här gubben ska dö så att jag kommer till nästa level! Både jag och pappa började att skratta.
- Du skulle inte köpt det där tv-spelet till honom i födelsedagspresent.
- Nej, kanske inte. Liam, titta på din syster. Han pausade spelet och tog en snabb titt på mig och började sedan att spela igen. Han skulle också behöva en klippning. Hans blonda lockar gick ända ner till axlarna och hans lugg täckte hans isblå ögon. Jag satte mig ner bredvid pappa i soffan.
- Liam, vad tyckte du om Felicia?
- Hon var väl fin.
- Pappa, både jag och Liam skulle behöva klippa oss. Pappa tittade först på mig och sedan på Liam.
- Jag går och hämtar saxen.
- Pappa...
- Jag skojade bara gumman, klart att ni ska och klippa er. Liam skulle verkligen behöva det han ser ju ingenting. Ett djur som börjar på a och slutar på a som bor djungeln.
- En... Anakonda! Han klappade mig på huvudet och skrev sedan ner svaret i korsordet.
- Tack gumman. Det ringde på dörren.
- Är klockan redan sju?
- Tydligen... Han tog av sig sina läsglasögon som hade åkt långt fram på näsan och la dem och tidningen på bordet sedan reste han sig upp och gick bort mot dörren.
- Pappa! Han vände sig om.
- Ja?
- Jag kan väl få öppna, du kommer bara att skämma ut mig.
- Nej det kommer jag inte och jag vill bara hälsa på honom. Han hade kommit fram till ytterdörren och öppnade den. Jag hörde inte vad de sa men jag såg hur pappa hälsade på Ryan. Jag tittade på Liam där han satt, superkonsentrerad. Jag reste mig upp och gick ut i hallen till pappa och Ryan.
- Hej
- Hej, wow vad fin du är. Ryan log mot mig. Han stod där och såg allmänt vacker ut.
- Min dotter var så orolig att jag skulle skämma ut henne om jag öppnade dörren. Både Ryan och pappa började att skratta.
- Precis så där... jag mumlade
- Va?
- Ingenting. Jag log och pussade pappa på kinden och gick sedan ut med Ryan tätt efter mig.
Framför huset stod en range rover jag antog att det var hans.
- Din?
- Japp. Han öppnade passargerar dörren åt mig och gick sedan till förarens sida.
- Var ska vi? frågade jag när vi båda satt i bilen.
- Det får du se, det är en överraskning. Men jag tror du kommer att gilla den. Han startade bilen och körde iväg.
Vad tyckte ni? Det är nu det börjar bli lite spännande så fortsätt läsa. Nästa kapitel kommer upp snart. Kommentera gärna och ge förslag på vad ni vill ska hända :)
Kram Fanny
- Ja, typ som en dejt.
- Visst, om du inte följer efter mig igen.
- Haha nej det kommer inte att hända igen. Ska jag hämta dig vid sju imorgon?
-Visst det blir jätte bra. Jag började att gå hem, Ryan var otroligt snygg och jag skulle på en dejt med honom. Jag sprang den sista biten hem och sedan ringde jag Nora, hon var tvungen att veta detta.
Jag höll upp en kort vit klänning med låg rygg framför mig. Ryan hade sagt åt mig att sätta på mig något snyggt. Jag bestämde mig för att testa den. Den kanske var lite för mycket tänkte jag när jag granskade mig själv i spegeln. Men man såg att jag var brun och det var alltid ett plus. Jag tittade på topparna av mitt hår, jag måste verkligen klippa mig men det hann jag inte. Jag tog fram min hårborste och började reda ut mina tovor. Jag bestämde mig för att låta håret vara naturligt eftersom att jag inte orkade göra något med det. Jag smetade på mascara på mina ögonfransar och tog rött läppstift på läpparna. Så ja, nu kände jag mig hyffsat färdig. Jag tog fram mina snyggaste skor - med högklack och platå - och gick sedan ner i vardagsrummet.
- Oj! Vad du är fin gumman. Jag kände hur mina kinder hettade och jag log ett svagt leende mot pappa som satt och löste dagens korsord i tidningen.
- Tack.
- Liam, vad tycker du?
- Att den här gubben ska dö så att jag kommer till nästa level! Både jag och pappa började att skratta.
- Du skulle inte köpt det där tv-spelet till honom i födelsedagspresent.
- Nej, kanske inte. Liam, titta på din syster. Han pausade spelet och tog en snabb titt på mig och började sedan att spela igen. Han skulle också behöva en klippning. Hans blonda lockar gick ända ner till axlarna och hans lugg täckte hans isblå ögon. Jag satte mig ner bredvid pappa i soffan.
- Liam, vad tyckte du om Felicia?
- Hon var väl fin.
- Pappa, både jag och Liam skulle behöva klippa oss. Pappa tittade först på mig och sedan på Liam.
- Jag går och hämtar saxen.
- Pappa...
- Jag skojade bara gumman, klart att ni ska och klippa er. Liam skulle verkligen behöva det han ser ju ingenting. Ett djur som börjar på a och slutar på a som bor djungeln.
- En... Anakonda! Han klappade mig på huvudet och skrev sedan ner svaret i korsordet.
- Tack gumman. Det ringde på dörren.
- Är klockan redan sju?
- Tydligen... Han tog av sig sina läsglasögon som hade åkt långt fram på näsan och la dem och tidningen på bordet sedan reste han sig upp och gick bort mot dörren.
- Pappa! Han vände sig om.
- Ja?
- Jag kan väl få öppna, du kommer bara att skämma ut mig.
- Nej det kommer jag inte och jag vill bara hälsa på honom. Han hade kommit fram till ytterdörren och öppnade den. Jag hörde inte vad de sa men jag såg hur pappa hälsade på Ryan. Jag tittade på Liam där han satt, superkonsentrerad. Jag reste mig upp och gick ut i hallen till pappa och Ryan.
- Hej
- Hej, wow vad fin du är. Ryan log mot mig. Han stod där och såg allmänt vacker ut.
- Min dotter var så orolig att jag skulle skämma ut henne om jag öppnade dörren. Både Ryan och pappa började att skratta.
- Precis så där... jag mumlade
- Va?
- Ingenting. Jag log och pussade pappa på kinden och gick sedan ut med Ryan tätt efter mig.
Framför huset stod en range rover jag antog att det var hans.
- Din?
- Japp. Han öppnade passargerar dörren åt mig och gick sedan till förarens sida.
- Var ska vi? frågade jag när vi båda satt i bilen.
- Det får du se, det är en överraskning. Men jag tror du kommer att gilla den. Han startade bilen och körde iväg.
Vad tyckte ni? Det är nu det börjar bli lite spännande så fortsätt läsa. Nästa kapitel kommer upp snart. Kommentera gärna och ge förslag på vad ni vill ska hända :)
Kram Fanny
Love Me - Kapitel 4
Jag var hos Pauline i över en timme och vi hade jätte kul. När jag gick hem var klockan 16.00. Jag gick och tittade ner på mina skor. Jag hade på mig mina nya Converse som jag hade köpt igår. Helt plötsligt gick jag in i någon...
Det var han, jag kunde inte komma ihåg vad han hette, Rasmus kanske? Han hade en grå tjocktröja och sina svarta jeans som han hade haft första gången vi hade träffats. Han hade ett par svarta solglasögon så jag kunde inte se hans ögon, och en new york keps. Den här gången hade ingen tappat något i alla fall men vi båda stannade upp ändå. Han tittade på mig och sken upp i ett leende.
- Hej!
- Hej.
- Jag tror att vi måste sluta träffas så här.
- Ja, det låter som en bra idé faktiskt. Ryan, det var så han hette.
- Vad gör du här?
- Jag bor här?
- Ja, men du bor inte i det här områ...
- Hur vet du vilket område jag bor i? Jag tittade på Ryan och såg hur hans kinder blev röda.
- Asså jo jag... typ... följde efter dig?
- Du följde efter mig? Jag satte mina armar i kors och tittade undrande på honom.
- Ja typ så. Han log sitt underbara leende och jag kunde inte vara arg på honom.
- Okej, det känns ju lite skumt men... Jag började att skratta.
- Varför följde du efter mig?
- Jag ville se vart du bodde, typ.
- Haha okej, du börjar att skrämma mig lite nu så jag tror att jag ska gå. Jag vände mig om och började gå.
- Felicia, vänta! Jag vände mig om.
- Ja?
- Vill du hitta på något någon gång?
- Typ, som en dejt?
- Ja, typ som en dejt.
- Visst, om du inte följer efter mig igen.
- Haha nej det kommer inte att hända igen. Ska jag hämta dig vid sju imorgon?
-Visst det blir jätte bra. Jag började att gå hem, Ryan var otroligt snygg och jag skulle på en dejt med honom. Jag sprang den sista biten hem och sedan ringde jag Nora, hon var tvungen att veta detta.
Jag vet detta var ett till kort kapitel, men har verkligen ingen fantasi och vill gärna ha lite feedback. Har nästan inga läsare. Bra/Dåligt?
Kram Fanny
Det var han, jag kunde inte komma ihåg vad han hette, Rasmus kanske? Han hade en grå tjocktröja och sina svarta jeans som han hade haft första gången vi hade träffats. Han hade ett par svarta solglasögon så jag kunde inte se hans ögon, och en new york keps. Den här gången hade ingen tappat något i alla fall men vi båda stannade upp ändå. Han tittade på mig och sken upp i ett leende.
- Hej!
- Hej.
- Jag tror att vi måste sluta träffas så här.
- Ja, det låter som en bra idé faktiskt. Ryan, det var så han hette.
- Vad gör du här?
- Jag bor här?
- Ja, men du bor inte i det här områ...
- Hur vet du vilket område jag bor i? Jag tittade på Ryan och såg hur hans kinder blev röda.
- Asså jo jag... typ... följde efter dig?
- Du följde efter mig? Jag satte mina armar i kors och tittade undrande på honom.
- Ja typ så. Han log sitt underbara leende och jag kunde inte vara arg på honom.
- Okej, det känns ju lite skumt men... Jag började att skratta.
- Varför följde du efter mig?
- Jag ville se vart du bodde, typ.
- Haha okej, du börjar att skrämma mig lite nu så jag tror att jag ska gå. Jag vände mig om och började gå.
- Felicia, vänta! Jag vände mig om.
- Ja?
- Vill du hitta på något någon gång?
- Typ, som en dejt?
- Ja, typ som en dejt.
- Visst, om du inte följer efter mig igen.
- Haha nej det kommer inte att hända igen. Ska jag hämta dig vid sju imorgon?
-Visst det blir jätte bra. Jag började att gå hem, Ryan var otroligt snygg och jag skulle på en dejt med honom. Jag sprang den sista biten hem och sedan ringde jag Nora, hon var tvungen att veta detta.
Jag vet detta var ett till kort kapitel, men har verkligen ingen fantasi och vill gärna ha lite feedback. Har nästan inga läsare. Bra/Dåligt?
Kram Fanny
Love Me - Kapitel 3
- Felicia föresten. Jag sträckte fram min hand.
- Ryan. Han såg lite fundersam ut medans han sa det men tog sedan min hand.
- Trevligt att träffas, bor du här i Stratford?
- Nej jag är bara här och hälsar på mina kompisar, jag bodde här när jag var mindre. Du?
- Ny inflyttad.
- Okej, du kommer att älska det här.
- Känns bra att veta. Men då kanske vi syns någon gång hur länge stannar du?
- Hela sommaren.
- Okej men vad kul, du är den första jag träffat här en så länge.
- Vi syns. Han vinkade och gick sedan iväg. Jag stod kvar och tittade efter honom en lång stund men sen gick jag in i en annan affär.
- Hur är det i Kanada?
- Helt okej antar jag, men det hade varit bra om du var här Nora!
- Jag saknar dig jättemycket redan, vi måste träffas under lovet.
- Jag tycker att du ska flyga hit om en månad eller så, du måste se min walk-in-closet.
- Ja det måste jag, men jag måste gå. Puss
- Puss
Jag satte mig i sängen och fällde upp min laptop. Jag loggade in på facebook och kollade runt lite men insåg ganska snart att det skulle få mig att längta hem ännu mer. Jag stängde av datorn och gick ut i trädgården. Pappa och Liam spelade fotboll, jag satte mig ner i gräset och iaktog dom.
- Hej gumman ska du inte vara med?
- Nej, pappa hon kan inte spela.
- Men man ska vara snäll mot sin syster Liam
- Det är lugnt Liam har rätt jag suger på fotboll och tycker bara att det är skit tråkigt. Jag ska gå och ta en promenad. Jag gick ut ur grinden och började att gå mot parken. Jag tog upp min mobil för att titta hur mycket klockan var. 14.22, jag bestämde mig för att jag skulle vara borta i minst en timme. Jag kom till ett område som jag inte visste vad det hette. Men fint var det. Husen var stora och trädgårdarna var enorma. Varje hushåll hade två bilar och en stor veranda.
- Hej! Jag vände mitt huvud mot ett stort hus. Inte för att det var något speciellt men ändå.
- Eh... hej. En tjej som såg ut att vara i min ålder kom gående över den stora gröna gräsmattan.
- Är du ny här?
- Aa
- Okej bor du i det här området?
- Nej jag bor ungefär en kvart här i från.
- Okej, jag har aldrig sätt dig förut. Jag är Pauline
- Felicia. Hon log mot mig och jag log tillbaka. Hon hade svart lockigt hår och bruna ögon. Hon var lång och hade otroligt vita tänder.
- Vill du komma in? Karina har precis bakat bullar.
- Bullar? Det kan man väl aldrig tacka nej till. Jag följde efter henne in i huset som var ännu större inuti kändes det som. Man såg att det var en rik familj, fast det såg man ju när man tittade utanpå också men oj.
- Litet hus
- Haha, nej inte direkt. Det är lite läskigt ibland faktiskt, jag tycker själv att det är lite för stort. Men men.
- Haha okej. Vi kom in i köket där en lite större kvinna med brunt hår tog ut en bullplåt ur ugnen.
- Hej flickor, vill ni ha lite bullar, direkt ifrån ugnen.
- Hej Karina, ja det skulle vara jättegott. Men kan vi ta med dom upp på rummet?
- Självklart, men om din mamma får reda på det blir hon jättearg.
- Jag vet, men då får hon väl inte reda på något. De började att skratta och jag stod helt stum bakom Pauline.
Hennes rum var underbart. Hon hade ett stort fönster som lyste upp hela rummet. Hon hade en stor dubbelsäng som såg otroligt skön ut, jag fick akta mig för att inte hoppa ner i sängen. Hon hade en walk-in-closet precis som jag och ett stort skrivbord med en macbook pro, och en tv som satt på väggen. Hon satte sig i en soffa som satt framför fönstret och ställde bullarna på bordet framför. Jag satte mig bredvid henne och ställde ner de två mjölkglasen som jag fått i uppgift att bära. Hon tittade på mig.
- Så var kommer du ifrån?
- Sverige
- Åh... jag har hört att det är jättefint där.
- Det är inget speciellt, har du bott här hela ditt liv?
- Japp, mamma är mäklare och pappa äger ett advokatföretag. Jag har en storasyster, Melanie men hon har har flyttat till U.S.A så för det mesta är det bara jag och Karina i huset.
- Vem är Karina?
- Hushållerskan.
- Aha, så dina föräldrar jobbar mycket?
- Ja, hela tiden det är anledningen till att vi kan bo så här. Så vad jobbar din pappa med?
- Han jobbar för något företag.
- Okej, har du något syskon?
- En lillebror på elva år, han heter Liam.
- Okej.
Jag var hos Pauline i över en timme och vi hade jätte kul. När jag gick hem var klockan 16.00. Jag gick och tittade ner på mina skor. Jag hade på mig mina nya Converse som jag hade köpt igår. Helt plötsligt gick jag in i någon...
Så vad tycks? Bra/Dåligt?
Kram Fanny
- Ryan. Han såg lite fundersam ut medans han sa det men tog sedan min hand.
- Trevligt att träffas, bor du här i Stratford?
- Nej jag är bara här och hälsar på mina kompisar, jag bodde här när jag var mindre. Du?
- Ny inflyttad.
- Okej, du kommer att älska det här.
- Känns bra att veta. Men då kanske vi syns någon gång hur länge stannar du?
- Hela sommaren.
- Okej men vad kul, du är den första jag träffat här en så länge.
- Vi syns. Han vinkade och gick sedan iväg. Jag stod kvar och tittade efter honom en lång stund men sen gick jag in i en annan affär.
- Hur är det i Kanada?
- Helt okej antar jag, men det hade varit bra om du var här Nora!
- Jag saknar dig jättemycket redan, vi måste träffas under lovet.
- Jag tycker att du ska flyga hit om en månad eller så, du måste se min walk-in-closet.
- Ja det måste jag, men jag måste gå. Puss
- Puss
Jag satte mig i sängen och fällde upp min laptop. Jag loggade in på facebook och kollade runt lite men insåg ganska snart att det skulle få mig att längta hem ännu mer. Jag stängde av datorn och gick ut i trädgården. Pappa och Liam spelade fotboll, jag satte mig ner i gräset och iaktog dom.
- Hej gumman ska du inte vara med?
- Nej, pappa hon kan inte spela.
- Men man ska vara snäll mot sin syster Liam
- Det är lugnt Liam har rätt jag suger på fotboll och tycker bara att det är skit tråkigt. Jag ska gå och ta en promenad. Jag gick ut ur grinden och började att gå mot parken. Jag tog upp min mobil för att titta hur mycket klockan var. 14.22, jag bestämde mig för att jag skulle vara borta i minst en timme. Jag kom till ett område som jag inte visste vad det hette. Men fint var det. Husen var stora och trädgårdarna var enorma. Varje hushåll hade två bilar och en stor veranda.
- Hej! Jag vände mitt huvud mot ett stort hus. Inte för att det var något speciellt men ändå.
- Eh... hej. En tjej som såg ut att vara i min ålder kom gående över den stora gröna gräsmattan.
- Är du ny här?
- Aa
- Okej bor du i det här området?
- Nej jag bor ungefär en kvart här i från.
- Okej, jag har aldrig sätt dig förut. Jag är Pauline
- Felicia. Hon log mot mig och jag log tillbaka. Hon hade svart lockigt hår och bruna ögon. Hon var lång och hade otroligt vita tänder.
- Vill du komma in? Karina har precis bakat bullar.
- Bullar? Det kan man väl aldrig tacka nej till. Jag följde efter henne in i huset som var ännu större inuti kändes det som. Man såg att det var en rik familj, fast det såg man ju när man tittade utanpå också men oj.
- Litet hus
- Haha, nej inte direkt. Det är lite läskigt ibland faktiskt, jag tycker själv att det är lite för stort. Men men.
- Haha okej. Vi kom in i köket där en lite större kvinna med brunt hår tog ut en bullplåt ur ugnen.
- Hej flickor, vill ni ha lite bullar, direkt ifrån ugnen.
- Hej Karina, ja det skulle vara jättegott. Men kan vi ta med dom upp på rummet?
- Självklart, men om din mamma får reda på det blir hon jättearg.
- Jag vet, men då får hon väl inte reda på något. De började att skratta och jag stod helt stum bakom Pauline.
Hennes rum var underbart. Hon hade ett stort fönster som lyste upp hela rummet. Hon hade en stor dubbelsäng som såg otroligt skön ut, jag fick akta mig för att inte hoppa ner i sängen. Hon hade en walk-in-closet precis som jag och ett stort skrivbord med en macbook pro, och en tv som satt på väggen. Hon satte sig i en soffa som satt framför fönstret och ställde bullarna på bordet framför. Jag satte mig bredvid henne och ställde ner de två mjölkglasen som jag fått i uppgift att bära. Hon tittade på mig.
- Så var kommer du ifrån?
- Sverige
- Åh... jag har hört att det är jättefint där.
- Det är inget speciellt, har du bott här hela ditt liv?
- Japp, mamma är mäklare och pappa äger ett advokatföretag. Jag har en storasyster, Melanie men hon har har flyttat till U.S.A så för det mesta är det bara jag och Karina i huset.
- Vem är Karina?
- Hushållerskan.
- Aha, så dina föräldrar jobbar mycket?
- Ja, hela tiden det är anledningen till att vi kan bo så här. Så vad jobbar din pappa med?
- Han jobbar för något företag.
- Okej, har du något syskon?
- En lillebror på elva år, han heter Liam.
- Okej.
Jag var hos Pauline i över en timme och vi hade jätte kul. När jag gick hem var klockan 16.00. Jag gick och tittade ner på mina skor. Jag hade på mig mina nya Converse som jag hade köpt igår. Helt plötsligt gick jag in i någon...
Så vad tycks? Bra/Dåligt?
Kram Fanny
Love Me - Kapitel 2
- Suprise, Suprise. Jag kramde om honom och började att hänga in mina kläder i min garderob. För första gången på tre månader log jag.
Jag vaknade av att solen lyste mig rätt i ögonen. Jag steg upp och tittade på klockan som visade att den var ungefär elva. Jag gick ner till köket där pappa och Liam satt och åt frukost.
- Hej sömntutan, har du sovit gott?
- Ja det har jag.
Jag satte mig med dom vid bordet och tog en macka som låg på ett fat och bredde den. Jag hällde upp apelsin juice i ett glas - som var min favorit - och började att äta.
- Vad har ni för planer inför dagen?
- Typ inget, kanske åker och shoppar eller något behöver nya kläder.
- Felicia, du har massa med fina kläder. Gör du bara det här för att visa att du är sur?
- Jag är inte sur pappa, men jag känner för att köpa nya kläder bara det är allt.
- Okej, och du Liam?
- Vet inte, kanske är med Marcus.
- Marcus? Jag pratade med mackan i munnen.
- Grannpojken.
- Tur att någon av oss har lärt känna någon. Jag drack upp min juice och gick upp på mitt rum.
Gallerian var otroligt stor. Jag hade svårt att bestämma mig vart jag skulle börja. Jag bestämde mig för en sko affär. Dom hade alla möjliga skor, jag valde ut fem par och började att pröva dom. En halvtimme senare bestämde jag mig för ett par svarta skor med högklack och ett par låga blå converse. Jag gick och betalade och gick sedan ut ur affären. Jag tittade ner i påsen och log när jag såg på mina skor. Jag märkte inte killen som gick framför mig som också tittade ner. Jag gick rätt in i honom. Jag såg något flyga över golvet men hann inte uppfatta vad det var.
- Förlåt mig. Han började att skratta.
- Det gör inget, det var lika mycket mitt fel. Jag tog en närmare titt på honom. Han hade en lila new york keps, en grå tjocktröja, ett par svarta jeans och ett par lila skor med hög sula. Han hade brunt hår och hasselbruna ögon. Jag visste att jag hade sätt honom någon stans men jag kunde inte sätta fingret på var. Han tittade på mig och log. Sedan sträckte han sig fram över mig och tog något som låg bakom mig. Då såg jag vad det var som jag hade sätt flyga typ. Hans mobil, en Iphone med lila skal. Jag hann se hans bakrundsbild. Det var på honom och en tjej som jag svär att jag hade sätt förut. Jag visste att jag hade sätt dom två tillsammans men just i den stunden kunde jag inte minnas var. Vi båda reste oss upp.
- Felicia föresten. Jag sträckte fram min hand.
- Ryan. Han såg lite fundersam ut medans han sa det men tog sedan min hand.
- Trevligt att träffas, bor du här i Stratford?
- Nej jag är bara här och hälsar på mina kompisar, jag bodde här när jag var mindre. Du?
- Ny inflyttad.
- Okej, du kommer att älska det här.
- Känns bra att veta. Men då kanske vi syns någon gång hur länge stannar du?
- Hela sommaren.
- Okej men vad kul, du är den första jag träffat här en så länge.
- Vi syns. Han vinkade och gick sedan iväg. Jag stod kvar och tittade efter honom en lång stund men sen gick jag in i en annan affär.
Jätte kort jag vet men har verkligen ingen fantasi. Tror ni att Ryan är den har säger att han är? Bra/Dåligt?
Kram Fanny
Jag vaknade av att solen lyste mig rätt i ögonen. Jag steg upp och tittade på klockan som visade att den var ungefär elva. Jag gick ner till köket där pappa och Liam satt och åt frukost.
- Hej sömntutan, har du sovit gott?
- Ja det har jag.
Jag satte mig med dom vid bordet och tog en macka som låg på ett fat och bredde den. Jag hällde upp apelsin juice i ett glas - som var min favorit - och började att äta.
- Vad har ni för planer inför dagen?
- Typ inget, kanske åker och shoppar eller något behöver nya kläder.
- Felicia, du har massa med fina kläder. Gör du bara det här för att visa att du är sur?
- Jag är inte sur pappa, men jag känner för att köpa nya kläder bara det är allt.
- Okej, och du Liam?
- Vet inte, kanske är med Marcus.
- Marcus? Jag pratade med mackan i munnen.
- Grannpojken.
- Tur att någon av oss har lärt känna någon. Jag drack upp min juice och gick upp på mitt rum.
Gallerian var otroligt stor. Jag hade svårt att bestämma mig vart jag skulle börja. Jag bestämde mig för en sko affär. Dom hade alla möjliga skor, jag valde ut fem par och började att pröva dom. En halvtimme senare bestämde jag mig för ett par svarta skor med högklack och ett par låga blå converse. Jag gick och betalade och gick sedan ut ur affären. Jag tittade ner i påsen och log när jag såg på mina skor. Jag märkte inte killen som gick framför mig som också tittade ner. Jag gick rätt in i honom. Jag såg något flyga över golvet men hann inte uppfatta vad det var.
- Förlåt mig. Han började att skratta.
- Det gör inget, det var lika mycket mitt fel. Jag tog en närmare titt på honom. Han hade en lila new york keps, en grå tjocktröja, ett par svarta jeans och ett par lila skor med hög sula. Han hade brunt hår och hasselbruna ögon. Jag visste att jag hade sätt honom någon stans men jag kunde inte sätta fingret på var. Han tittade på mig och log. Sedan sträckte han sig fram över mig och tog något som låg bakom mig. Då såg jag vad det var som jag hade sätt flyga typ. Hans mobil, en Iphone med lila skal. Jag hann se hans bakrundsbild. Det var på honom och en tjej som jag svär att jag hade sätt förut. Jag visste att jag hade sätt dom två tillsammans men just i den stunden kunde jag inte minnas var. Vi båda reste oss upp.
- Felicia föresten. Jag sträckte fram min hand.
- Ryan. Han såg lite fundersam ut medans han sa det men tog sedan min hand.
- Trevligt att träffas, bor du här i Stratford?
- Nej jag är bara här och hälsar på mina kompisar, jag bodde här när jag var mindre. Du?
- Ny inflyttad.
- Okej, du kommer att älska det här.
- Känns bra att veta. Men då kanske vi syns någon gång hur länge stannar du?
- Hela sommaren.
- Okej men vad kul, du är den första jag träffat här en så länge.
- Vi syns. Han vinkade och gick sedan iväg. Jag stod kvar och tittade efter honom en lång stund men sen gick jag in i en annan affär.
Jätte kort jag vet men har verkligen ingen fantasi. Tror ni att Ryan är den har säger att han är? Bra/Dåligt?
Kram Fanny
Love Me - Kapitel 1
Jag tejpade ihop den sista flyttkartongen och satte mig ner bredvid den. Jag tog en titt på mitt rum. Det var helt tomt nu, jag hade spenderat de senaste tre månaderna att rensa mina grejer. Jag hade säkert slängt en stor låda med grejer och tre stora papperspåsar med för små kläder som jag skulle skänka till välgörenhet. Jag reste mig om och började bära ner alla de tusen flyttkartonger som nu täkte mitt golv.
Jag tog en sista titt in i mitt skåp och stängde det sedan. Jag tog fram mitt sudd och började sudda skåpets utsida som var fullt med klotter.
- Jag fattar inte att du ska sluta, visst det är sommarlov nu och allt men du kommer ju inte att komma tillbaka till tvåan. Nora stog bredvid mig och la ner böcker i en stor papperskasse från ICA.
Nora som jag känt sen trean då vå gjort ett grupparbete tillsammans. Hon hade varit ny och inte haft några vänner men vi klickade bara helt enkelt. Vi hade känt varandra i snart åtta år, hennes bruna lockiga hår som jag var så avundsjuk på och hennes chockladbruna ögon. Min allra bästa vän som jag hade dygnat med, supit mig full med, rymt hemifrån med, gjort allt med. Skulle jag aldrig få träffa henne mer?
- Det är knappt så jag fattar det, jag vet inte hur jag ska överleva utan dig Nora. Du är ju min bästa vän.
- Hur tror du att jag ska klara mig utan dig? Du är fan min ända vän Felicia.
- Tro mig du kommer att klara dig, jag ska flytta till ett helt annat land, en annan kontinent, dom pratar inte ens svenska där! Hur ska jag klara det?
- Jag hade hellre flyttat än att stanna här, detta skit land asså!
- Du kan följa med mig.
- Om jag kunde det.
* * *
Jag tittade ut genom fönstret. Allt jag såg var moln och en blå himmel. Bredvid mig satt min lillebror och lyssnade i sina nya hörlurar som han hade fått förra månaden då han fyllt elva. Jag satt och läste "mitt nya jag". Jag hade läst den innan men jag gillade den. Den handlade om Lexi som är med om en olycka och vaknar upp på ett sjukhus flera år senare och kommer inte ihåg någonting om vad som har hänt. Men när hon vaknar upp inser hon att hon har det perfekta livet. Om det ändå vore jag. Jag har alltid viljat se in i framtiden och se vad som händer, se om mitt liv blir som jag har tänkt det. Men jag vet redan att det inte kommer att hända eftersom att jag flyttar till Stratford som ligger i Kanada. Det är andra sidan jorden från Nora och hela min släkt, vad tänkte pappa med egentligen. Varför fick pappa en befodran och var tvungen att flytta. Kunde han inte sagt "Jag vill inte bli befodrad jag stannar hellre i Sverige men tack ändå" allt hade varit så mycket lättare då.
"Kära passagerar detta är eran kapten som talar, om tjugo minuter landar vi Stratford. Hoppas att ni har haft en trevlig resa och tack för att ni rest med SAS" Härligt om tjugo minuter börjar mitt nya liv. Mycket ironi i den tanken. Jag fortsatte att läsa min bok.
- Så ungar nu är vi framme! Jag öppnade mina ögon och tittade ut genom fönstret. Huset var blått med vitt tak och två våningar. Trädgården var halv stor och hel tråkig! Jag gick ut ur bilen och tog min resväska och började att gå mot huset.
- Är det någon som har sätt hur huset ser ut inne?
- Självklart, på bilder.
- Pappa, tänk om huset ser ut som om det är... jag vet inte vad inne?
- Och tänkt om det inte är det? Du kan väl i alla fall vara lite positiv gumman? Titta på din lillebror. Liam stog och trummade på sin resväska med hörlurarna på sig.Positivt.
- Han är ju jättepositiv. Sa jag lågt för mig själv och öppnade ytterdörren och gick in.
Jag blev väldigt förvånad när jag kom in. Huset var väldigt fint. Jag tog av mig skorna och började inspektera huset. Köket var vanlig storlek och vardagsrummet hade en snygg platt tv. Och längst bort i hörnet stod ett piano. Jag gick fram och tittade på det. Det var underbart. Jag satte mig ner och började spela. Pappa kom in och ställde sig vid pianot och flinade mot mig. Jag slutade att spela.
- Vad?
- Ett plus?
- Ja, absolut ett plus. Jag log mot honom och gick sedan upp på övervåningen.
Jag fick välja rum först. Jag valde det stora med utsikt överstaden. Väggarna var vita och kala och i ena hörnet stod en stordubbelsäng. Jag slängde mig på den och tittade upp i takte. Jag hade svårt att erkäna det men jag trodde faktiskt att jag skulle trivas i Kanada. I ena väggen fanns en dörr och självklart blev jag nyfiken och gick för att öppna den. Jag kunde inte tro mina ögon, det var en walkingcloset. Jag började hoppa och skrika. Pappa kom rusande in i mitt rum.
- Vad är det? flåsade han
- pappa, titta! Han började att skratta.
- Jag trodde väl att du skulle gilla den.
- Visste du att det fanns en?
- Självklart, det var därför du fick detta rummet.
- Men varför sa du inget?
- Suprise, Suprise. Jag kramde om honom och började att hänga in mina kläder i min garderob. För första gången på tre månader log jag.
Jag vet att det inte händer så mycket och jag tror att det kommer att ta ett tag innan Justin kommer in, måste tänka ut hur :) Bra/dålig?
Kram Fanny
