- Han kanske dyker upp snart.
- Tror du det?
- Jag vet det.

Felicias perspektiv
Jag satt bredvid Justin i bilen. Jag kunde fortfarande inte förstå att han hade bjudit ut mig.
 Vi hade kört ett tag, och vi var mitt ute i ingenstans. Helt plötsligt stannade han, först trodde jag att bilen hade gått sönder när Justin hoppade ur bilen. Men när han dök upp vid min sida och öppnade dörren åt mig, förståd jag att detta var våran hållplats. Han tog min hand och ledde mig i mörkret, rätt in i skogen. Jag började att bli rädd,
en kille som jag aldrig träffat förut bjuder ut mig och tar med mig in i skogen.
- Justin är du säker på att det här är rätt väg? Han tittade på mig och log.
- Helt säker, föll efter mig. Han släppte min hand och försvann in i skogen. Jag gjorde som han bad mig och gick där han hade gått. Jag kom fram till en liten äng, och mitt på ängen stod ett bord, med tända ljus. På bordet stod också mat, vilket jag tyckte var ganska imponerande med tanke på att vi var mitt ute i ingenstans. Jag gick fram till honom.
- Slå dig ner. Han drog ut min stol och väntade tills jag hade satt mig tillrätta innan han själv satte sig ner på andra sidan. Vi åt god mat och pratade om allt mellan himmel och jord. Justin reste på sig.
- Får jag lov?
- Men det finns ingen musik.
- Det gör inget. Jag tog hans hand och vi började gunga till en takt som inte fanns. Han började att sjunga i mitt öra.
"It's like an angel came by and took me to heaven..."

"- Felicia föresten. Jag sträckte fram min hand.
- Ryan. Han såg lite fundersam ut medans han sa det men tog sedan min hand.
- Trevligt att träffas, bor du här i Stratford?
- Nej jag är bara här och hälsar på mina kompisar, jag bodde här när jag var mindre. Du?
- Ny inflyttad.
- Okej, du kommer att älska det här.
- Känns bra att veta. Men då kanske vi syns någon gång hur länge stannar du?
- Hela sommaren.
- Okej men vad kul, du är den första jag träffat här en så länge.
- Vi syns. Han vinkade och gick sedan iväg. Jag stod kvar och tittade efter honom en lång stund men sen gick jag in i en annan affär.

- Hej!
- Hej.
- Jag tror att vi måste sluta träffas så här.
- Ja, det låter som en bra idé faktiskt. Ryan, det var så han hette.
- Vad gör du här?
- Jag bor här?
- Ja, men du bor inte i det här områ...
- Hur vet du vilket område jag bor i? Jag tittade på Ryan och såg hur hans kinder blev röda.
- Asså jo jag... typ... följde efter dig?
- Du följde efter mig? Jag satte mina armar i kors och tittade undrande på honom.
- Ja typ så. Han log sitt underbara leende och jag kunde inte vara arg på honom.
- Okej, det känns ju lite skumt men... Jag började att skratta.
- Varför följde du efter mig?
- Jag ville se vart du bodde, typ.
- Haha okej, du börjar att skrämma mig lite nu så jag tror att jag ska gå. Jag vände mig om och började gå.
- Felicia, vänta! Jag vände mig om.
- Ja?
- Vill du hitta på något någon gång?
- Typ, som en dejt?
- Ja, typ som en dejt.

- Hej
- Hej, wow vad fin du är. Ryan log mot mig. Han stod där och såg allmänt vacker ut.
- Min dotter var så orolig att jag skulle skämma ut henne om jag öppnade dörren. Både Ryan och pappa började att skratta.
- Precis så där... jag mumlade
- Va?
- Ingenting. Jag log och pussade pappa på kinden och gick sedan ut med Ryan tätt efter mig.
Framför huset stod en range rover jag antog att det var hans.
- Din?
- Japp. Han öppnade passargerar dörren åt mig och gick sedan till förarens sida.
- Var ska vi? frågade jag när vi båda satt i bilen.
- Det får du se, det är en överraskning.

- Du heter inte Ryan! Jag hörde hur min röst darrade.
- Eh...
- Varför ljög du för mig?
- ...
- Du är ju Justin Bieber! Men varför? Jag kände hur tårarna trängde fram ur mina ögon. När jag äntligen träffar en kille som jag verkligen gillar är han Justin Bieber... Varför?
- Okej, jag kan förklara Felicia. Jag började sakta att baka bakåt. Tänk om allt han har sagt till mig har varit lögn.
- Nej, det behövs inte. Jag tog av mig mina platå skor och började att springa mot vägen.
- Felicia vänta!!"

Jag känder hur tårarna strömmade ner från mina kinder. Där framför mig stog Justin, han tittade på mig, båder oroat och en aning förvånad.
- Hur är det Felicia!
- Det är du!
- Jag?
-Ryan! Jag slog armarna om honom och han kramade mig tillbaka. Mina läppar mötte hans, och i just det ögonblicket kunde ingenting vara fel. Jag hade funnit min ängel. Jag älskade honom och jag visste att han älskade mig.

---

Sista kapitlet, men var lugna det kommer en ny novell om en vecka eller så. Vad tycks? Kram Fanny