Jag tittade på alla människor. Amanda och mamma satt på bänken längst fram. Mammas arm låg runt Amandas axlar. Jag ångrade mig, varför hade jag sagt att jag kunde hålla i talet? Jag skulle aldrig klara det, det gjorde för ont. De tittade på mig, hennes mormor och morfar, hennes bästa kompisar. Väntade på att jag skulle säga något, jag öppnade munnen, men det kom inga ord. Jag tog ett djupt andetag, mina händer darrade och jag visste inte var jag skulle göra av dem. Jag stoppade dem i kavajens fickor och tog ett sista djupt andetag, tog mig samman och började prata.
"Jag vill tacka alla för att ni kom idag. Alla som sitter här inne, kände Nathalie väldigt bra. Hon var en underbar människa, hon fick oss alla att skratta och gråta. Fick oss att vilja hoppa från ett berg men samtidigt alltid vara vid hennes sida. Alla här inne älskade henne djupt. Jag tänkter inte stå här och prata om Natta, jag kommer aldrig klara det, vi vet redan hur hon var. Och vi kommer alltid att älska henne för den hon är. Hon tog många dåliga beslut i livet, och ett av dem ledde henne hit. Men jag hoppas innerligt att hon får det bra där hon är nu, och att hon äntligen finner fri och blir lycklig. Tack!"
Jag gick av scenen och ut ur kyrkan. Jag orkade inte mer.

---

Tack allihopa! Jagg vet att den inte slutade jättebra och att den slutade ganska sorligt. Men tack för allt stöd och support. Jag kommer inte att göra en till Justin Bieber novell, men jag ganske gör en novell som inte handlar om någon kändis utan bara påhittade människor och storys. Jag uppdaterar er om det isåfall och länkar.
Kram Fanny :)