Jag höll min dricka i handen och försökte hålla tillbaka min exaltering. Amanda hade ringt mamma imorse, hon hade sagt att Natta frågat efter mig och efter mycket övertalning från både mig och Amanda, hade mamma gått med på att besöka Natta på sjukhuset. Jag och mamma hade ätit en lunch på McDonalds innan vi hade begett oss mot sjukhuset. Scooter var kvar i turnébussen, tillsammans med Kenny och trots att det skulle bli mycket stress och jobb med spelningen ikväll, hade jag valt att ta hela dagen till att besöka sjukhuset.
 Mamma såg sig oroligt omkring efter vi hade stigit av tunnelbanan. Jag var nära på att flera gånger säga till mamma vart vi skulle, men då skulle hon fattat. En kvart senare hade mamma - med hjälp av främmande människor - äntligen hittat till sjukhuset. Mamma såg helt utmattad ut när vi steg in i sjukhusets lobby.
"Nathalie Port"
"Sal 1234" Mannen i receptionen log mot mamma och tittade sedan ner i sina papper igen. Jag var lättad över att det inte var samma kvinna som satte där igår - hon hade säkert känt igen mig.
 Mamma sa inte ett ord till mig under resan upp till sal 1234. Jag antog att hon var arg för att vi faktiskt var tvugna att åka hit.  Natta satt och åt när vi steg in i sjukhussalen. Hon log mot mig, och Amanda tittade upp från tidningen och kom sedan gående mot oss.
"Vad bra det känns att se dig Pattie" "Skönt att se dig också, Amanda. Hur mår hon?"
"Vi pratar om det utanför" Amanda och mamma försvann ut ur rummet och stängde efter sig. Natta tog en tugga av sin brödbit.
"Hej"
"Hej" Jag gick sakta fram mot henne och satte mig på sängkanten. "Så..." "Så?" "Hur är det?" "Bättre, men ändå inte bra. Om du fattar?"
"Jag fattar." Hon tog en sked soppa.
"Vad var det du ville berätta för mig?"
"Jo, Justin."
"Ja?" Jag var tvungen att ta till all min styrka för att inte hoppa upp och ner i sjukhussängen. Natta tittade osäkert på mig och jag log mot henne.
"Du kommer inte att bli glad..." Hon tittade ner på sina händer.
"Natta... berätta" Jag såg en tår trilla ner för hennes kind.
"Justin jag... jag är..." Hon knep ihop ögonen och tog ett djupt andetag.
"Jag är gravid" Mitt hjärta slutade att slå, tiden stog still och jag kunde inte andas. Det kunde inte vara jag, för jag hade varit borta i två år. Det kunde bara vara en person, en person jag föraktade mest i hela världen.
"Med...?" Hon nickade, men öppnade inte ögonen.
"Jag fattar inte ens varför jag blev tillsammans med honom igen, men när du stack så... allting blev bara fel." Jag tog hennes hand och torkade tåren som nyss trillat ner på hennes kind.
"Och när jag berättade för honom, så... så drog han" Hon började att gråta häftigare och jag började bli rädd att mamma och Amanda skulle komma in. Vad skulle mamma säga?
Jag lade mig bredvid Natta i sängen och drog henne tätt intill mig. Hon lutade sitt huvud mot min axel, hon hade slutat gråta. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag kunde inte säga till henne att allt skulle bli bra, hon var med barn och jag visste att hon inte hade råd eller ens skulle få för sig att göra en abort.
"Har du berättat för Amanda?" Hon skakade på huvudet.
"Hon skulle aldrig förlåta mig, Justin jag vet inte vad jag ska göra, läkarna kommer att få reda på det när de röntgar mig. Vad ska de säga?" Jag slöt mina ögon, vad skulle jag säga?
"Varför skulle du komma till mig?" Fråga kom ut fel och jag visste att Natta skulle bli sårad.
"Jag... jag vet inte" Helt plötsligt rullade Nattas ögon bakåt och hon började att skaka. Jag reste mig upp och tryckte på den röda knappen som satt bredvid Nattas säng. Mamma och Amanda kom inspringade efter två sjuksköterskor. Mamma tog tag i min arm och drog ut mig ur rummet. Jag såg i hennes ögon.
"Justin, vi måste hem"
"Mamma..."
"Det är inget att diskutera" Vi började att gå ut ur sjukhuset med raska steg. Men var femte minut vände jag mitt huvud. Jag visste och det gjorde ont.