Jag vaknade av att bussen stannade. Nu var vi New York, efter att ha varit i Washington i ungefär två dagar. Jag klev ur mitt rum och satte mig bredvid mamma i den svarta skinnsoffan.
"Hej gubben! Har du sovit gott?" Hon la sin arm om mig och pussade mig på huvudet. "Jo, det har jag väl."
 Jag gäspade och mamma log mot mig. "Jo, mamma. Får jag fråga en sak?" "Ja vadå?" Jag tog ett djupt andetag.
"Har du hört om det som hänt i New York" "Det tror jag att alla har, hurså?"
"Har du pratat med Amanda på länge?" "Nej, inte på flera månader, Justin vad är det?"
"Nathalie var med i terrordådet. Hon stog med på listan över det försvunna." Jag sänkte min blick från mammas ansikte till mina händer.
"Va, men vad gjorde hon i New York?" "Jag har frågat mig själv samma sak" Mamma tittade sorgset på mig och kramade sedan om mig och jag lät tårarna rinna. "Jag fattar inte hur jag kunde lämna henne" Jag stoppade ansiktet i händerna och lät mamma hålla om mig ett tag. 
 Jag satt med flingorna i knät och tittade på Smalville som visades på tv. Jag hörde mamma prata i telefon i rummet intill, förmodligen med Amanda - mammas bästa vän och Nathalies mamma. Jag önskade att jag kunde höra allt mamma sa, men jag hörde bara enstaka ord som "mm" "jaha" och "okej" det förstår man ju mycket av. Efter ungefär en kvart hade jag ätit upp flingorna och det var reklam på tv:n. Mamma kom ut, och försökte hålla tillbaka tårarna - bara för att inte få mig att bli orolig - men hon misslyckades totalt. "Ja?" Jag gav mamma en frågande blick, samtidigt som jag inte ville veta svaret på frågan som jag snart skulle ställa. "Vad sa hon? Har de hittat Nathalie?" "Ja, men hon är allvarligt skadad och har livshotande skador." "När hittade de henne?" "Justin..."
"Mamma! Jag vill veta!" "Igår" "Var?" Jag såg hur tårarna slank ur mammas ögon och torkade bort dem. 
"Undet tåget" Jag kände hur paniken tog över min kropp och jag började att skaka. Hur överlever man att bli klämd under ett tåg? Jag visste redan svaret: Det gör man inte. "Under...." 
"Amanda föreslog att vi skulle komma och hälsa på henne på sjukhuset nu när vi är här" 
"Vi åker nu, hon kommer inte att leva mycket längre till jag..." Jag stoppade mig själv, vad hade jag precis sagt? 
"Justin... det kommer bara att bli svårare."
"Mamma, du kan inte hindra mig från att träffa min bästa vän" 
"Jag vet att du känner så, och att du älskar henne mest i hela världen"
"Ja? Vad är det som är problemet?"
"Om du åker ditt nu, kommer du aldrig komma över henne, Justin"
"Men om jag inte åker dit, och hon dör... fattar du inte mamma?"
"Jag fattar Justin, men jag sa till Amanda som det var och hon förstog, Nathalie kommer säkert aldrig att få reda på det. Det är en minimal risk att hon vaknar ur koman." Jag kände hur ilskan växte växte i mig. Var hon dum i huvudet? Skulle jag inte få träffa min bästa vän som ligger på dödsbäden? Min Nathalie? Jag reste mig upp och gick in på mitt rum och smälde igen dörren.
 Rummet var väldigt litet, det fanns bara en säng och en garderob, men vad mer förväntade man sig av en turnébuss? Jag slängde mig på sängen och fällde upp min laptop, och loggade in på twitter. #pray. Jag skrev in ordet i twitter rutan och lade upp det. Jag visste att det skulle bli en tränd. Kanske skulle gud skona Nathalies liv om alla människor bad för henne. Jag klickade in på laptop bilderna och öppnade albumet "Nathalie och Jag". Jag kollade in alla 800 bilder och lät tårarna strömma ner för mina kinder. Tänk om hon inte överlevde? Vad skulle jag göra då? Min bästa vän? Jag kände hur ögonlocken började bli tunga trots att klockan var ungefär halv ett mitt på ljusa dagen, men jag somnade ändå.

---

Vad tycks? Bra/dåligt? Det hände inte så mycket i det här kapitlet, men det kommer det att göra och ni kommer få reda mer om Justin och Nathalies förflutna. Snälla ni 8 unika läsare, kan ni inte börja kommentera lite? Skulle bli så himla glad och peppad att skriva mer.
Kram Fanny