Jag vaknade med ett ryck. Jag tittade på klockan som visade 15.47. Hade jag sovit i i flera timmar?
Jag reste mig sakta upp och gick ut till mamma och Scooter. Mamma satt och läste en bok och Scooter satt med sin laptop i knät. Mamma tittade upp från sin bok när hon hörde att jag kom. "Hej, gubben. Hur är det?"
"Det är bra, varför skulle det inte vara det?" "Med tanke på det som har hänt så..." Jag förstod först inte vad hon pratade om, men kom snabbt ihåg. Natta. "Det är lugnt, mamma. Du har antagligen rätt" "Skönt att du tar det så bra, älskling" Jag log mot mamma och gick sen tillbaka till mitt rum. Trodde mamma verkligen att jag skulle ge mig så lätt?
 Jag drog på mig ett par svarta jeans, en vit t-shirt och min gråa hood. Jag fönade igenom håret och satte sedan på mig en keps. Jag tog mina svarta raybans i handen och la telefonen i jeansfickan.
"Ska du någonstans Justin?" Frågan kom från Scooter som tittade upp från sin laptop. "Tänkte gå och kolla runt lite, om det är okej?" "Justin, gör bara inget dumt." "Nej, mamma" Jag vände mitt huvud mot henne. "Du ska vara tillbaka om en och en halv timme, Justin!" "Mamma, jag är inget barn längre" "Justin..."
"Okej, en och en halv timme. Jag fattar" 

Jag klev ur bussen och bestämde mig för att gå till höger Hur många sjukhus kunde det finnas i New York? Jag gick i ungefär en kvart tills jag kom fram till centrum. Trodde jag i alla fall, jag hade aldrig vandrat runt själv i New York, men det var mycket folk där. Jag gick fram till en kvinna som såg ut att vara i 30 års åldern.
"Ursäkta? Vet du var sjukhuset ligger" Hon tittade upp från tidningen hon läste.
"Det ligger ungefär en halvtimme härifrån om du tar tunnelbanan."
"Tack så mycket" Jag kom på att jag inte hade några pengar med mig, men antog att man kanske kunde smsa till sig en biljett.
 Jag kom fram till biljettluckan och där inne satt en äldre man med små runda glasögon som hade åkt ner på näsan. Han hade inte mycket hår på huvudet, men det lilla hår som fanns där var vitt.
"Kan man betala med smsbiljett?" "Ja det kan man." Jag sträckte fram min telefon och han visade vad man skulle smsa. En sekund efter att jag hade skickat iväg smset kom en bekräftelse som jag visade upp för mannen, som öppnade spärrarna.
 Tunnelbanan var smockfull och jag stog mellan en illaluktande man och en väldoftande kvinna. Kul va? Jag antog att jag skulle av vid sjukhuset - stationen hette så - så efter 25 minuters resa klev jag ut i friheten.
Sjukhuset var stort och svårt att missa. Jag tryckte upp dörren och gick fram till kvinnan i receptionen.
"Hej, ligger Nathalie Port här?" Hon tittade på dataskärmen och sen på mig. "Är du släkt?"
"Nära vän." Hon nickade mot mig. "Tredje våningen, sal 1234" Jag nickade tacksamt mot henne och småsprang till hissen. Hissen stannade på tredje våningen och jag försökte hitta sal 1234. Efter tio minuters vandring i sjukhusetskoridorer hittade jag den. Jag knackade på dörren. Amanda stack ut sitt huvud. Hon hade satt upp sitt mörbruna hår i en slarvig toffs och man märkte på hennes ögon att hon inte hade sovit på länge.
"Justin, Hej." "Hej" "Vet Pattie om att du är här?" Jag tittade ner i golvet och hon tittade förstående på mig.
"Jag ville bara träffa henne." "Jag förstår, jag ska ner i cafeterian och köpa lite lunch, skulle du kunna sitta med henne?" Jag sken upp och gick in i salen. Amanda stängde dörren efter att hon hade gått. Jag satte mig bredvid sängen och tittade på Natta. Hon hade ett stort sår i huvudet och hon såg otroligt skör ut. Jag fick en klump i magen och jag försökte att hålla tillbaka tårarna. Jag tog hennes hand och kramade den.
"Hej Natta, jag vet att du inte kan höra mig. Men jag vill bara säga förlåt. Förlåt för att jag sårade dig, jag förstår inte hur jag kunde lämna dig. När du behövde mig som mest, och... jag älskar dig, Natta. Mer än allt, så snälla dö inte okej? Jag lovar att när du bli bra igen, ska jag komma tillbaka igen, och jag lovar att jag aldrig ska lämna dig i sticket igen."
"Lovar du?" Natta öppnade sakta sina ögon och tittade på mig. "Natta du..."
"Lovar du Justin?" "Jag lovar" Jag kramde hennes hand ännu hårdare.
"Justin, du ska inte vara här..." Hon försökte sätta sig upp. "Natta, ligg still okej? Jag ska hämta en sjuksyster okej? Du har legat i koma och nu har du vaknat..." "Justin, jag vet."
"Men varför var du här från första början Natta?" "För att träffa dig." "Mig? Men..."
"Jag hörde att du skulle komma till New York, och du vet att jag alltid har velat åka dit. Jag var tvungen att berätta för dig..." "Berätta vad?" Amanda kom in i rummet. "Nathalie, är du vaken?! Syster hon har vaknat!" Det kom två sjuksystrar in springande i rummet och jag var tvungen att flytta på mig. Jag tittade på klockan som hängde över dörren. Fan, jag skulle vara hemma om en halvtimme. "Amanda, jag måste verkligen gå!" Hon kramade om mig.
"Tack, Justin" Jag log mot henne och sprang sedan mot tunnelbanan.

---

Vad tycks? Bra/dåligt? Är ni lite nyfikna nu eller? Nästa kapitel kommer att vara i dåtid så ni får inte veta än vad det var Natta ville berätta. SNÄLLA KOMMENTERA!
Kram Fanny :))